När Birgitta Ed var på rundresa, en helt privat sådan med sin make socialförsäkringsminister Ulf Kristersson, som då var riksdagsledamot, hade hon sedan flera år PR-byrån Sagt och gjort, som hon varit med och grundat. Året var 1997-98, där någonstans.
– Jag blev nockad, det var nästan som en förälskelse. Jag kände att i Kina var allt möjligt, trots att det var kaos överallt. Jag kände att det var en plats där allt kunde hända, något som jag tror passar min personlighet väl, säger Birgitta Ed.
Sedan dess har hon rest till Kina en gång i månanden ungefär. Under året 2008 tog hon parets tre döttrar, maken var med en termin, och bosatte sig i Peking. Hon säger att det är synd att hon inte stannade i två år. Då hade hon kunnat studera språket hårdare.
– Människor där är nyfikna på allt som är annorlunda. Kan de tio ord på engelska så vill de använda dem.
Under den första resan knöt hon banden med en lokal PR-byrå som jobbade åt stora svenska företag som Ikea och Electrolux. De inledde ett samarbete som gick ut på att den kinesiska byrån skickade yngre kinesiska konsulter till Stockholm på praktik. Åt andra hållet, till Kina, åkte svenskar på praktik. Det blev som ett kulturutbyte.
Efter ytterligare några år gick Sagt och Gjort ihop med en annan byrå och Springtime grundades. Ganska snart sade styrelsen ifrån, Birgitta Ed var tvungen att jobba med Kina på "riktigt" eller så fick hon ha det som sin hobby.
– Sedan dess har vi haft kontor i Kina och så småningom både i Peking och Shanghai, säger Birgitta Ed.
Som PR-konsult har hon tidigare jobbat mycket med kommunikationsfrågor och krishantering. Men i arbetet med att hjälpa svenska företag på den kinesiska marknaden handlar det mer om hållbarhetsfrågor, korruption och risken för barnarbete. För ett år sedan gick också den internationella delen av Springtime upp i ett rent affärsutvecklingsbolag, Six Year plan.
Vilken är den absolut största utmaningen för svenska företag som vill in på den kinesiska marknaden?
– Många av mina kunder har redan funnits där i hundra år, det handlar mer om att utveckla affärerna. För små och medelstora företag handlar det mer om att begränsa sig. Man kan riktigt se hur det glittrar i ögonen, det är lätt att bli blind, men man får tänka på att de stora städerna är som många små europeiska länder.
Vad är den största kulturella skillnaden?
– Jag tror egentligen att den största är vår brist på nyfikenhet. Jag hade en kinesisk gäst hemma i Strängnäs och vi hade lite tid så vi gick upp till domkyrkan. Där började hon, efter att ha sett altaret, att berätta vår kristna historia och jag försökte att sätta mig in i om en 25-årig svensk skulle kunna göra motsvarande i ett buddistiskt tempel.
Bortsett från språket är det lätt att vara utlänning i Kina. Hon har sällan eller aldrig varit rädd trots att hon har bott i Peking med över elva miljoner invånare. Å andra sidan, som svensk är man kanske inte förberedd på att politik och ekonomi går hand i hand i Kina. Det lokala parlamentet avgör till exempel om en affärsetablering är en god idé.
– Då måste man veta hur processen går till, vad som gör att man kan diskutera sig igenom det hela. Jag sitter i styrelsen för svenska handelskammaren i Kina och vi är till för att stötta och hjälpa företagare liksom den svenska ambassaden är.
Hur vanligt är det med mutor?
– Vanligt, men de senaste åren har man lagt mycket fokus på att informera om att man inte ska ta emot och man vill även sätta stopp för dyra representationsmiddagar.
Hon säger att kineserna har fått ett nytt nationellt självförtroende och att ett globalt maktskifte håller på att äga rum. Under lång tid har det bara funnits väst, men nu tänker kineserna ta sin plats i världen.
– Det är förståligt, men också oroande. Det är ändå en diktatur, ett land där man inte får tycka och tänka vad man vill.
Har du stött på några hinder i egenskap av att du är kvinna?
– Nej, aldrig. I Kina är det en ickefråga, man stöter på fler problem i Sverige. Efter 1949 och den kinesiska eran har man inte gjort skillnad på män och kvinnor.