Svart kaffe, eller med mjölk? Kanske lite socker? Nawar Arouks pappa Mounir stökar i köket och frågar på svenska. Han kom till Sverige i förväg och gjorde vad han kunde för att hans familj skulle kunna återförenas på en trygg plats, långt från sitt tidigare hem i den krigshärjade staden Aleppo i Syrien. Men först nu har han hela familjen samlad igen.
Den 19-årige Nawar Arouk var den sista att ansluta sig. Sent på söndagskvällen kom han till Strängnäs efter en dramatisk resa.
– Jag kan fortfarande inte förstå att jag är här, säger han.
Efter att ha rest med sina två syskon Maia Arouk och Sabah Arouk genom Egypten, Turkiet och Grekland tvingades de dela på sig och försöka ta sig vidare på egen hand. Syskonen lyckades komma med flyg till Sverige, men för Nawar Arouk blev det en svårare resa. Han blev stoppad när han försökte resa med flyget och fick därför ta sig fram genom Europa med andra färdmedel. Delar av resan gick han till fots.
– Jag kände mig så ensam. Det var många kilometer att gå. För mig som är ung gick det bra, men det var många kvinnor, barn och gamla som också försökte ta sig fram. Jag hjälpte så många jag kunde genom smutsiga diken och snår. Jag hjälpte till att bära och jag gav någon min väska. Nu undrar jag hur det har gått för dem, säger Nawar Arouk och berättar att han alltid kommer att undra det.
I Ungern blev det farligt, säger han. Han skulle korsa gränsen, och om gränspoliserna hade fått tag i honom fanns det en risk att han aldrig skulle komma fram till Sverige.
– Jag såg alla dessa ansikten och trodde att var och en av dem var en polis. Det var ett känslomässigt helvete.
Men han tog sig vidare. Delar av vägen fick han sällskap av en vän till familjen, och då kändes det lättare. De kom ifrån varandra mellan Österrike och Tyskland, men återförenades och gjorde sällskap till Sverige.
När båten lade till i Malmö väntade fadern och systern på honom.
– Jag hade inte sett min pappa på så länge. Han hade förändrats mycket. Han grät och fick mig att gråta. Jag sade till honom att vara lugn för jag är här nu, säger Nawar Arouk.
På bilresan hem till Strängnäs pratade de om allt, om det nya hemlandet och förhoppningarna om framtiden. Som tidningen tidigare har berättat tävlade alla tre syskonen i simning i Aleppo, något som de nu hoppas på att kunna återuppta. Men framtidsdrömmarna slutar inte där.
– Jag vill få uppehållstillstånd så att jag kan börja plugga svenska. Jag vill inte vara en börda för Sverige. Jag vill utbilda mig till civilingenjör inom bioteknik eller kanske läkare.
Nawar Arouk berättar att han har läst artiklarna som har skrivits om honom i Aftonbladet och Strengnäs Tidning på nätet, och att han har sett kommentarerna som skrivs.
– Många önskar mig välkommen hit. Andra anklagar mig och andra flyktingar för att komma hit för att utnyttja systemet, att stjäla skattepengar. Men jag och alla andra flyktingar jag har pratat med är beredda att arbeta hårt. Vi måste bara komma igång, säger han.
Han får medhåll från sin familj.
– VI kom inte hit för att bara sitta. Vi kom hit för att göra något och betala tillbaka till landet som nu erbjuder oss hjälp, säger Sabah Arouk.
Men först ska Nawar Arouks syskon visa honom Strängnäs. Ännu har han bara sett de närmaste kvarteren runt huset i Finninge, men snart ska det bli mer.
– Det verkar vara en fin stad, med mycket natur, säger Nawar Arouk.