Kanske var det inte bara kroppen som sade stopp utan även själen, för det var själen som Malin Blomquist hade struntat i under många år. Trots förlusten av ett levande barn, missfall, varav ett var långt in i graviditeten, hade hon inte känt någonting. Varken sorg eller vrede, ingenting.
– Ett missbruk är ett uttryck för att man inte vill vara där man är i livet. Det är en tillflykt och det spelar egentligen ingen roll om man missbrukar narkotika, shopping eller träning. Det är ett sätt att ta hand om sina känslor för att man inte törs känna det man känner, säger Malin Blomquist, 33 år.
Hon drabbades av ätstörning, mer specifikt av anorexi, ortorexi och bulimi. Utbrottet kom i samband med att det yngsta barnet Viggo föddes för fem år sedan. Han hade kolik och det blev en jobbig situation som eskalerade. Hon kände sig otillräcklig, att hon inte var värd någonting och att hon inte kunde någonting.
– Jag kunde inte få barn och när jag väl lyckades med det så ville han inte ens ha mig.
Sedan tidigare hade Malin Blomquist utvecklat en strategi som gick ut på att träna när det var känslomässigt jobbigt. Det hade fungerat bra. I alla fall när hon låg på rätt sida av gränsen. Men nu när hon försökte så gick det inte att komma undan. Hon sprang, gick och var ständigt i rörelse. Hon åt ingenting och hon sov minimalt. Samtidigt kände hon sig identitetslös.
Efter sju månaders destruktiva kamp gick hon till läkaren.
– Jag sa som det var: "Jag tror att det är något som inte stämmer. Jag mår inte bra. Jag kräks och jag tror inte att det är så bra att jag gör det. Jag har ångest hela tiden".
Läkaren gav rådet att hon skulle sluta kräkas. Hon fick också rådet att dra ned på löpningen, från en timme om dagen till trettio minuter. Efter två veckor kunde hon komma på återbesök. Det var hela läkarbesöket.
Råden hjälpte naturligtvis inte. För att få en respit åkte Malin Blomquist med sin familj, man och två barn, till Thailand. När de kom hem kändes det kanske lite bättre, men hon kände hur människor tittade på henne. De tittade på henne som om hon var ett spöke och plötsligt var det synd om dem, inte om henne, upplevde Malin Blomquist. Det var synd om dem, därför att "de tvingades att se henne". Och då kände hon en skam därför att hon utsatte andra för sig själv.
Hon minns särskilt en situation. Hon hade sedan flera år jobbat som instruktör och hälsorådgivare. Nu skulle hon ha en klass i pilates och utifrån receptionen såg hon en man som hon kände. Hon hade tränat honom förut och hon blev glad över att se honom.
– Då vänder han sig om och plockar ihop sina grejer och går. Jag förstod ingenting. Det gjorde så fruktansvärt ont.
Vad hon behövde, och hon säger att det är gemensamt för alla missbrukare, var kärlek och omsorg. Men i stället blev hon och familjen allt mer ensamma. Vänner drog sig undan. Man tyckte att hon borde "veta bättre".
– "Hur fan kan man vilja ha ett sådant liv", tänker folk om dem som sitter på parkbänken och dricker. Men tänk i stället hur ont man har inombords när man klarar av att göra det. När man är frisk utsätter man sig inte för den smärtan.
En slags vändpunkt kom en varm och solig dag. Malin Blomquist hade varit ute och sprungit på förmiddagen. Hon var svimfärdig och höll på att ramla på grund av utmattning. Hon hade bestämt med maken att de skulle träffas på en lekplats där han var med deras två barn. När hon kom dit så visade det sig att han hade köpt grillad kyckling och baguette. Malin Blomquist blev arg därför att han frestade henne och hon åt eftersom hon var så hungrig. Så kom ångesten, svettningarna och hjärtklappningen.
Hon sprang hem och la sig i fosterställning på det nakna kakelgolvet i badrummet.
– Jag ville bara dö. Jag stod inte ut med att vakna i min kropp något mer. Antingen var jag tvungen att få hjälp eller så skulle jag ta livet av mig.
Efter att ha varit på vårdcentralen igen, och enligt henne blivit rekommenderad mindfulness, såg hon själv till att bli inlagd på Löwenströmska sjukhuset utanför Stockholm. Hon säger att det var det vidrigaste hon har gjort, det var som att sitta i fängelse. Hon fick gå ut 15 minuter om dagen, var tvungen att äta 3 000 kalorier om dagen. Efter tolv veckor var hon i alla fall utvilad och skrevs ut.
– Lika många vägar som det finns in i ett missbruk finns det ut. Det är väldigt, väldigt få som ligger inne och blir friska, 80-90 procent gör det själva. Jag valde att gå min egen väg, säger Malin Blomquist.
Hennes egen väg var att gå i psykoterapi och samtidigt utbildade hon sig under två år till samtalscoach. Grundutbildningen hade hon varit intresserad av länge.
– Det tar inte en månad att bli fri och på vägen kryper man stundtals i lera. Man slinker dit och man använder sig av sina strategier. Missbruket eskalerar många gånger för att man behöver trygghet för en stund.
Känslan av att hon duger som hon är kom successivt under utbildningen. De vänner och den familj som stod kvar, och som hon testade genom sitt missbruk, är hon evigt tacksam för. Kärleken behövdes för att hon skulle kunna läka. Och utbildningen slutförde hon i fjol.
– När man är läkt på insidan så slutar man att missbruka utan att man egentligen behöver prata om det.
Det är därför det inte går att bara be någon att sluta missbruka. För det är ungefär detsamma som att säga till någon att "börja känn känslor nu". Processen att känna beskriver hon som en kamp mot djävulen.
– Man måste börja om och lotsa sig igenom det. Det tar tid. Man kan inte ta alla känslor på en gång.