Så här såg Rådhustorget ut efter branden. Ruinerna av det gamla rådhuset syns i bakgrunden. Bilden är tagen från Anders Anderzons atelje på Kyrkberget.
Klockan var strax före midnatt när Strängnäsborna väcktes av domkyrkans dova klockringning. Ljudet var bekant; det brann någonstans i staden. Det var inget ovanligt i sig, elden bröt vid den här tiden ut titt som tätt, men den här gången måste synen utanför fönstret väckt en ren förskräckelse.
"Det såg ut som om hela staden stod i lågor", skriver Christian Lindman i den enda ögonvittnesskildringen som finns bevarad från natten.
Branden hade börjat i apotekaregården på Storgatan, belägen där Europaskolan i dag har sin matsal, och sedan i rask takt spridit sig till Rådhustorget och de tätt stående trähusen på Storgatan.
När det hela var över hade det dåvarande rådhuset, fattighuset och två närliggande boktryckerier brunnit ner, och alla butiker och verkstäder med lager förvandlats till sot och aska.
Släckningsarbetet pågick till förmiddagen den 18 april.
Brandorsaken är än till denna dag inte helt utredd. Länge fick en jungfru i apotekaregården bära skulden; hon pekades bland annat ut av stadens borgmästare för att ha stulit smycken från hushållet. Dessutom ansågs hon vara "besynnerlig". En annan teori var att branden orsakades av rör från husets kakelugnar, som låg direkt emot virket i väggarna. Den senare ter sig mer trolig då en mindre brand uppstått av denna orsak i samma byggnad bara ett år innan.
Hur det än var lades störst skuld på den illa förberedda brandkåren. Det frivilliga manskapet led, enligt Lindman, av "stor ovana, brist på övning och framför allt total brist på disciplin", och ägnade sig mer åt att rädda de boendes ägodelar än åt själva släckningsarbetet. Brandsprutorna var i dåligt skick och det var, trots närheten till Mälaren, brist på vatten. Mitt i tumultet fattades dessutom beslutet att offra den bästa sprutan till lågorna, eftersom det var krångel med ventilerna.
Branden startade i apotekargården, på platsen där Europaskolan numera har sin matsal.
"Det var en fasans natt. Ingen tycktes vuxen att leda arbetet på de punkter, där motstånd varit möjligt och gagneligt. Allt syntes förlorat", skriver Lindman.
Sammanlagt ödelades 73 gårdar och så många som uppemot 800 personer blev hemlösa över en natt. Själva branden krävde inte några dödsoffer, men många blev genomblöta under släckningen, och avled senare i lunginflammation.
När det stod klart att domkyrkan med kringliggande byggnader skulle gå att rädda lades stor kraft på att skydda kvarteret. Särskilt utmärkte sig "fruntimren och de äldre karlarna", som bildade en langningskedja med vatten från ångbåtsbron upp till kyrkberget. Också stadens skolungdomar fick beröm vid släckningsarbetet, och belönades senare för sina insatser med en medalj.
Trots upprepade misstag och allmän oreda kunde brandkåren och Strängnäsborna till slut hejda branden vid Hospitalsgatan och Grassagården.
Efter stadsbranden 1871 fanns det nästan ingenting kvar av den tidigare täta bebyggelsen längs med Storgatan. Utsikt från Roggeborgen.
Eldsvådan var en katastrof för staden, och återhämtningen blev lång. Men säg den tragedi som inte för något gott med sig. Många vittnade om att branden födde en handlingskraft hos Strängnäsborna. Redan några månader efter branden fanns en ny stadsplan klar.
I Strengnäs tidning kunde man vid 20-årsjubileet av branden, den 18 april 1891, läsa:
"Att vår till mer än hälften nedbrunna lilla stad åter kunde resa sig ur askan, må alltid komma att blifva ett behagligt minne hvar gång tanken flyger åter till 1871 års händelser..."
Karta över staden före branden.