En överblick av den armada av datorer och annat som ryms i lokalen.
Från utsidan ser den gamla ladan ut som just en gammal lada.
Men precis som med både människor och datorer är det insidan som räknas.
Här har Mattis Lind och pappa Rune Andersson samlat på sig en riktig skattkammare för den datorintresserade.
– På 1980-talet började de här stora, gamla datorerna att försvinna. Då tyckte pappa att det kunde vara kul att spara några sådana. Så han började samla på sig en del och jag följde med, och sedan blev det bara fler och fler, säger Mattis Lind.
För lite drygt tio år sedan hade samlingen växt sig så pass stor att Mattis Lind tyckte att det kunde vara kul att göra något med den, vilket i sin tur ledde till skapandet av Dalby datormuseum.
Inför tidningens besök har Mattis slagit igång majoriteten av datorerna i ladan och surrandet från alla fläktar lägger sig över lokalen som en tjock, mekanisk bordun.
En del prylar står uppställda på hyllor som framtida reparationsprojekt – den under 1980-talet så populära Commodore 64, till exempel – men i övrigt är det mesta i fullt funktionellt skick.
Förvisso krånglar den gamla PDP-11:an från Digital Equipment Corporation (DEC) när Mattis ska demonstrera den, men det är inget som det gamla knepet "stänga av och sätta på" inte rår på. Det visar sig dessutom hjälpa att hamra lite lösare på tangentbordet.
PDP-11:an till höger användes först som flygsimulator hos Western Airlines. Sedan köpte SAS den begagnad och hade datorn på Arlanda under en period. Därefter hamnade den på Västerås flygmuseum innan Dalby datormuseum tog in den för att återuppliva och visa upp den.
Museet är fyllt från vägg till vägg med gamla maskiner i varierande skick.
Nästan samtliga av de större maskinerna som står och trängs längst in i lokalen har en historia bakom sig.
– Den här PDP-9:an från 1968 har till exempel stått hos Studsvik och gjort kärnenergimätningar. Och vår PDP-11/45, som vi nu mest använder som lekstuga, användes en gång i tiden som flygsimulator för en DC-10:a. Det var en väldigt enkel simulator men de kunde ändå simulera att det till exempel var haveri på bakmotorn, så fick piloten försöka landa "planet".
Vad skulle ni räkna som er heliga graal?
– Den har vi redan hittat i vår PDP-8 från DEC. Jag behöver egentligen ingenting mer än den. Sedan skulle jag vilja vill koppla en terminal till den så att jag kan sitta och spela schack. Då är jag nöjd, säger Mattis Lind.
Mattis Lind visar transistorerna som bygger upp PDP-8:ans inre krets.
"Det roligaste är egentligen att få maskinerna att fungera igen", säger Mattis Lind.
I regel brukar det för allmänhetens del bli ungefär två visningar per år där man har chans att delta. Dessa utannonseras främst via museets Facebook-sida.
Museets äldre besökare brukar känna igen datorerna som var populära på 1980-talet, som Apples gamla kronjuvel Macintosh. En del av de yngre besökarna har svårt att ens greppa hur de stora surrande skåpen ens kan kallas för datorer.
– Men de yngre brukar vara mycket duktigare på "Space wars" när jag plockar fram joysticksen till det. De lär sig snabbare och får lättare in känslan för kontrollerna.
Det finns fortfarande en levande scen av entusiaster som än i dag programmerar olika sorters program som testar gränserna för de gamla datorernas grafikkapacitet.
En väldigt tidig upplaga av ett schackprogram som låter spelaren möta datorn. "Jag hade velat ta den här maskinen och låta den tävla mot en liknande som jag vet står nere i Skåne, så får vi tala om för varandra vilka drag våra datorer gör."
Rune Andersson är pensionerad sedan ett antal år tillbaka och Mattis Lind jobbar till vardags som programutvecklare.
Vad är det som får er att fortsätta hålla det här vid liv?
– Utvecklingen går så snabbt. Förra årets telefon blir värdelös bara ett år senare och hamnar i soporna. Men det är kul att se hur man jobbade förr, och att mycket av det man gör på datorer i dag gick att göra förr också, säger Mattis Lind och fortsätter:
– När man har suttit och programmerat en hel dag är det kul att ha lite projekt man kan pilla med. Det är lite mer "hands-on". Det roliga är egentligen inte att använda datorerna utan att försöka pussla ihop dem för att få dem att fungera igen.
Programmet för att köra schackprogrammet laddas genom en lång pappersremsa som snurrar genom datorn i en rasande fart. Mattis Lind måste ställa sig redo med en pappkartong för att fånga remsan när den far fram.