Porslin så tunt, så tunt att det nästan är transparent i sirliga, slingriga, sinnliga former. Och så mustiga färger på det. Koboltblått, turkost, grönt eller orangerött, kanske toppat med lite guld. Att kliva in i den kombinerade ateljén och butiken i Per Hammarströms Keramikens hus i Strängnäs är en fröjd för ögat och ett hot mot plånboken. Här varvas gedigna bruksföremål med mer frivola ting som flakonger, pastejformer och ljuskronor. Allt tillverkat i benporslin av händer som övats i decennier, med ett tålamod som kan tänjas och med kunskap om de komplicerande processerna bakom porslinstillverkning som det tar ett liv att tillskansa sig.
Keramiska föremål är sköra. Samtidigt är de oerhört beständiga. De äldsta krukskärvorna som hittats i arkeologiska utgrävningar är 35 000 år gamla. Det är en av många aspekter av keramikkonsten som Per Hammarström fastnade för när han gick på den där fotoutbildningen på Gotland på 1970-talet.
På skolan fanns en keramikverkstad, där Per fick möjlighet att testa att arbeta med leran.
— Det var väldigt roligt, säger han.
Intresset hade slagit rot och under utbildningen åkte Per Hammarström runt och fotograferade hos olika keramiker på Gotland.
När han kom hem till Stockholm igen skulle han jobba som fotoassistent.
— Då dök det upp ett jobb på en keramikverkstad i Bromma.
Själva jobbet gick ut på att producera väggplattor i gipsformar. Men i verkstaden arbetade också en keramiker från Uppsala Ekeby som lärde Per hantverket.
— Jag fick vara där på kvällar och helger och dreja.
Han skapade lergods i starka färger.
— Det tröttnade jag på efter ett tag, men då hade jag upptäckt att det fanns en hel värld av keramik.
Per Hammarström hade börjat gå på keramikutställningar, och en dag såg han en utställning med den kände Gustavsbergskeramikern Berndt Friberg på NK Studio. Fribergs arbeten inspirerade Per att söka jobb i studion på Gustavsberg.
— Jag blev antagen och jobbade som assistent åt Stig Lindberg, men jag ville till Berndt Friberg som var min stora idol.
Så småningom fick han det. Berndt Friberg var då en gammal man på 80 år. Men han arbetade in i det sista, och då fick Per vara med och ta del av Fribergs erfarenhet och kunskaper.
— Studion i Gustavsberg var en inspirerande miljö med kompetenta personer och obegränsat med material. Där började jag göra mina egna glasyrer.
Om handens skicklighet och känsla är a för en keramiker är kunskapen om glasyrer o.
— Glasyrer är hemliga och personliga, och det handlar inte bara om recept, utan om att lägga i lager på lager och att bränna i olika temperaturer. Helt enkelt att pröva, pröva och pröva sig fram, säger Per Hamnarström.
Fortfarande, efter nästan 40 år, kan glasyrer, som består av olika metaller och mineraler, bjuda på överraskningar. För bara någon vecka sedan blev en glasyrformel, som borde ha blivit blank och rödbrun i brännugnen, till en matt och grön glasyr på en vas.
— Men ju större erfarenhet man får desto färre bli överraskningarna, säger Per Hammarström.
I början av 1980-talet gick både Berndt Friberg och Stig Lindberg bort. Studion i Gustavsberg slocknade, och Per Hammarström kände sig redo att skapa sin egen verkstad. En möjlighet öppnade sig i Strängnäs där man planerade en hantverksby i ett nyrenoverat kvarter i närheten av domkyrkan. Siktet var inställt på att skapa en pittoresk turistmagnet, med flera konsthantverkare.
1984 flyttade Per Hammarström tillsammans med sin fru, Marika och deras första barn från Stockholm till Strängnäs och öppnade verkstaden. Men det blev inte allts som det var tänkt. Av hantverksbyn blev intet.
— Det blev bara jag, säger Per som ändå slog rot i Strängnäs.
— Det är en vacker stad och en härlig miljö, och vi fick vårt andra barn här. Att jag stannade är kanske en del av tålamodet och envisheten jag har som konstnär.
Så här i backspegeln är han glad att det gick som det gick med hantverkskollektivet.
— Att det blev fel blev egentligen så rätt. Det där med en hantverksby och turister lät som en fullträff då, men jag hade inte stått ut.
I stället har han tvingats ta nya vägar i sitt skapande och utvecklats som konstnär, och i dag visas hans föremål på gallerier i flera olika länder. Han arbetar också med offentliga utsmyckningar, och har bland annat gjort det stora verket "Rörelse" i centrala Eskilstuna som sträcker sig över flera kvarter från Årbyrondellen till Eskilstunaån.
Så småningom växte Per Hammarström ur sin verkstad och flyttade till en gammal skolbyggnad intill Ugglans park mitt i Strängnäs. Tillsammans byggde han och hans fru upp Keramikens hus, som rymmer Pers arbetslokaler, en butik, ett café och ett galleri.
I Keramikens hus arrangeras konstutställningar och konserter, och det är nästan öppet varje dag, året runt. De höga fönstren släpper in ett fint ljus, och läget intill parken inspirerar.
— Tanken är att det ska vara en tillgänglig, öppen plats där man kan följa processen och se utställningar. Det här huset är ju byggt för offentlig verksamhet, säger Per Hammarström.
Det som är anslående när man träffar Per Hammarström är hans djupa och lyckliga kärleksförhållande till leran och keramiken. Han återkommer flera gånger till det underbara med processen. Resan från den blöta leran, formningen, glaseringen, bränningen och glaseringen igen.
— Det som är så fascinerande är att har man inte bränt godset är möjligheterna oändliga. Efter bränningen är det oåterkalleligt och otroligt beständigt. Keramiken sätter spår, med hjälp av skärvor läser man av kulturer, keramiken finns kvar i det oändliga!
Per Hammarström har kommit långt i sitt hantverk och upplever i dag att det går lättare att förverkliga det han vill jämfört med när han var ung och slet vid drejskivan som assistent. Han ser inga begränsningar i vad man kan göra med leran och glasyrerna.
— Jag tror faktiskt inte det. Man kan göra allt. Ju mer man håller på desto mer kan man åstadkomma. Resan är långt i ifrån slut.