– Det känns som en film. Jag förstår inte vad jag har varit med om. Det är mycket jag inte har hunnit bearbeta än, säger Sofia Magnusson.
Vardagen känns overklig för henne och Anna Lennkvist. Den 23 maj landade de i Sverige efter en minst sagt livsomvälvande resa. För bara sex veckor sedan kände de marken skälva under sina fötter och såg hus och vägar förstöras. I en månad ägnade de sedan all sin tid åt att hjälpa de som drabbats av jordbävningarna i Nepal den 25 april och 12 maj. Men till slut var det vardagen som kallade tillbaka dem till Sverige.
– Jag hade tentor att åka hem till. Och vi hade inte så mycket pengar kvar, säger Anna Lennkvist.
Volontärorganisationen som de hade rest till Nepal med, innan jordbävningen, ville inte heller fortsätta att samarbeta med dem. De motsatte sig att deras deltagare startade egna välgörenhetsprojekt.
– Men vår hjälp behövdes väldigt mycket just då, säger Sofia Magnusson och berättar att de därför valde att gå skilda vägar.
Det var direkt efter den första jordbävningen den 25 maj som de bestämde sig för att hjälpa dem som drabbats av katastrofen. De bad vänner och släktingar i Sverige att skänka pengar som de sedan använde till att köpa tält, sjukvårdsutrustning, mat och redskap för att laga hus. De samarbetade med Lions i Nepal för att ta sig till områden dit hjälpen ännu inte hade nått och delade ut varorna där.
En av de avlägsna byarna som de kom till hade drabbats hårt, och behövde utrymmas på grund av risken för efterföljande jordskred. Hjälporganisationerna hade inte nått dit, och det var brist på mat och sjukvård.
Anna Lennkvist, Sofia Magnusson och en tredje Strängnäsbo, Frida Jansson, bestämde sig för att försöka hjälpa byn genom att se till att barnen fick komma och bo och studera på en skola. De tog initiativet och samlade in den största delen av pengarna själva, men fick även hjälp av andra hjälporganisationer. Tio barn från byn kunde flytta till skolan. Planen är att fortsätta att hjälpa dem.
– Frida är kvar där och hjälper till just nu, hon lär barnen engelska, säger Anna Lennkvist.
Hon och Sofia Magnusson ska åka tillbaka så snart de kan för att fortsätta sitt arbete. De måste bara finansiera sitt eget leverne först, därför ska de sommarjobba i ungefär en månad. Under tiden hoppas de också samla in 100 000 kronor till det konto som de sätter in alla donationer på. Pengarna ska de sedan fortsätta att använda till sina hjälpprojekt, i skolan och på andra platser.
– Vi är ingen organisation, bara ett vanligt konto. Jag trodde från början att folk skulle tro att vi skulle ta deras pengar, men det är ingen som ens har frågat det. Det är mest vänner och bekanta som har skänkt, säger Anna Lennkvist.
Anledningen till att de i sin tur inte vill lämna över pengarna till en etablerad välgörenhetsorganisation är att de vill försäkra sig om att hela summan kommer fram. De tycker att för mycket pengar försvinner i omkostnader.
– Det är chockerande hur mycket som går till administration. Det är därför vi gör det här själva, för att 100 procent av det folk skänkt ska gå till de människor som behöver det, säger Anna Lennkvist som tidigare har arbetat med olika välgörenhetsorganisationer.
De håller hårt i slantarna och låter ingen annan göra några inköp eller lämna över varor. Med sina nepalesiska vänner får de hjälp att tolka och pruta.
– Vi lärde oss snabbt vad ett tält eller mat ska kosta. Vi har inte blivit lurade eller utnyttjade. Att vi är tre som har hjälpts åt och sett saker på olika sätt har hjälpt till, säger Sofia Magnusson.
Trion har en öppen Facebook-grupp, Nepalkatastrofen, där de lägger upp bilder och berättar om vad de har gjort. Men det är med blandade känslor som de underhåller den.
– Det känns lite jobbigt att vara en person som poserar med fattiga barn eller liknande. Jag gillar inte sådana människor alls. Men samtidigt vill vi att folk i Sverige ska få se vad deras pengar har gått till, säger Anna Lennkvist.
Nästa Nepalresa är tänkt att bli en månad lång. Då ska de bygga upp provisoriska hus så att de som förlorat sina hem kan skydda sig från monsunregnet som snart kommer. Efter det blir det Sverige igen – i alla fall tillfälligt. De har inga planer på att sluta engagera sig för att hjälpa jordbävningens offer.
– Den nepalesiska befolkningen har det inte lätt, men de är ändå otroligt generösa. De har inga hem kvar, men de ska ändå koka te åt oss när vi kommer, säger Anna Lennkvist.