För Strängnäs räkning är Sermon Shaba projektledare för UNHCR-satsningen. Strängnäs är tillsammans med Danderyd, Mora och Sjöbo en av pilotkommunerna i projektet.
Projektet har bland annat mynnat ut i att det varje tisdag erbjuds språkstöd i SFI:s lokaler i Eldsund. Där träffas volontärer, deltagare, företagare och andra organisationer. Under det tillfälle som tidningen besöker lokalerna är till exempel representanter från IK Viljan på plats för att prata om vilka sporter man kan anmäla sina barn till, samt hur man går tillväga.
Sermon Shaba är integrationssamordnare och UNHCR-projektledare för satsningen. Han berättar att projektet i huvudsak går ut på att hitta individuella matchningar mellan nyanlända och frivilliga för att snabbare hjälpa dem in i det svenska samhället.
– Vi riktar främst in oss mot kvotflyktingar, men även alla andra flyktingar. Hittills har det gått bra, det har kommit många i och med att handläggare skickat sina deltagare hit och lärare har skickat sina elever.
Upplägget är strukturerat på det sättet att deltagare får sitta vid olika bord tillsammans med en eller två volontärer, vars syfte är att både hjälpa till med språkliga frågor och att få igång dialogen på svenska.
I en av samtalsgrupperna sitter Sofie, som säger att Mohamad Al Latif från Starka händer, lyckades locka med henne att delta – och är väldigt glad att hon lät sig övertalas.
– Han har försökt med det i flera år. Jag visste inte att det var så berikande att jobba här, säger hon.
Med sig runt bordet sitter Hafseh Mahmoodi från Iran, Dil Aram Rahimi och Zainab Sulimani från Afghanistan, Samar Hablous från Syrien, Amanda Giangiardi från Brasilien och Anastasia Slobodian från Ukraina. När tidningen avbryter diskussionen är de mitt uppe i att prata om säsonger och årstider.
Flera av kvinnorna tycker att en krånglig del med svenskan är att det finns många ord som betyder olika saker, till exempel "vår".
De har varit i Sverige allt mellan ett till fyra år och har minst sagt spridda bakgrunder och drömmar. Dil Aram studerade ekonomi i sitt hemland, Zainab kunde inte studera längre när talibanerna stängde skolorna och Amanda jobbade som förskolelärare hemma i Brasilien.
Dil Aram har släppt tankarna på att fortsätta ekonomistudierna och siktar nu mot att utbilda sig till sjuksköterska precis som Hafseh. Samar är däremot mer inställd på en karriär som bagare.
– Bagare? Inte konditor? undrar Sofie som förklarar skillnaden mellan de två yrkena.
– Nej, jag vill inte hålla på med sötsaker, bara bröd, svarar Samar.
Varje tisdag samlas det mellan allt från 25–60 personer som får hjälp med att lära sig och framförallt öva på det svenska språket.
På den språkliga fronten kan de alla enas om att den svenska grammatiken är det som är absolut svårast att lära sig.
– Jag måste klara grammatiken för att klara utbildningen på SFI, säger Hafseh.
– Där är inte jag med och lär ut, utan jag korrigerar bara när jag hör att det blir fel i någon mening, fortsätter Sofie.
Anastasia säger att hon försöker kommunicera på svenska vid varje tillfälle hon får.
– När jag åker buss kan jag börja prata lite, eller på banken. Jag försöker använda telefonen så lite som möjligt som hjälpmedel, istället säger jag till den jag pratar med att jag inte är så bra på att prata svenska. Många jag träffat har varit glada och försökt hjälpa mig.
Sermon Shaba är nöjd med att projektet har fått så pass bra respons, men säger också att det behövs fler som anmäler sig till att bli kontaktperson eller välkomstguide.
– En del vill jättegärna hjälpa till men vet inte hur de ska göra det. Därför hjälper vi till att utbilda dem tillsammans med Starka händer och andra volontärer som har erfarenhet av det.
Sermon Shaba säger att projektet har fått stort stöd från utbildningskontoret. Under tidningens besök var även utbildningsnämndens ordförande Catharina St Cyr på plats. "Det har varit en fantastisk uppslutning och jätteroligt att se hur man jobbar tillsammans med föreningslivet. Det blev en kö av föräldrar som ville anmäla sina barn till fotboll efter IK Viljans föredrag", säger hon.