En man och hans häst.
Sigge Turski jobbade hårt och, som ambulerande hovslagare i Mälardalen, oftast med långa dagar innan han framåt kvällskvisten var hemma i Merlänna igen. Sitt eget hästliv hade han lagt på hyllan och några fler skulle det inte bli.
Men så, för fem år sedan, drabbades han av en fästingburen hjärninflammation. Utmattningssyndrom och koncentrationssvårigheter gjorde honom till sjukpensionär på halvtid. Trots de kortare arbetsdagarna var han ständigt dränerad på energi.
– Jag var som en zombie när jag kom hem på eftermiddagarna, orkade ingenting. Jag bara låg på soffan framför teven.
I fjol, i mörkaste februari, dök någon upp som kom att förändra allt.
Sigge Turski visar bilder på en kraftigt undernärd häst med synliga revben, utstickande höfter, kakor av avföring i pälsen och ett stort sår efter ett täcke som vuxit fast i nacken. Det spanska stoet Paris, 17 år.
När hon åtta månader tidigare importerades till Sverige var hon i gott hull och vid gott mod. Det vet Sigge Turski från de bilder och filmer han sett från den tiden. Planen var att hon så snart som möjligt, via det försäljningsstall hon stod på, skulle hitta ett nytt för alltid-hem hos någon lycklig köpare.
I stället blev hon kvar, osåld, ända tills veterinär vid ett rutinbesök slog larm om grov vanvård. Flera hästar omhändertogs och några av dem var i så dåligt skick att de fick avlivas.
Samma öde väntade Paris. Ägaren, som varit ovetande om vad som hänt, bedömde att det skulle bli för svårt att rehabilitera henne.
I stället, via bekanta och kanske ödet, fick Paris en andra chans i livet i ett stall i Malmby. På köpet fick Sigge Turski en ny mening med livet.
– Jag trodde att jag skulle rädda henne, men hon har räddat mig precis lika mycket. Tack vare henne så kommer jag hemifrån och ut i friska luften. Jag är här två–tre timmar varje dag, oavsett väder och oavsett hur jag mår. Hon behöver ju mig, säger han och stryker över den nu normalviktiga hästkroppen.
Sigge Turski och Paris har kommit varandra nära.
Stoet står lugnt vid hans sida, med mörka ögon fulla av tillit. Sigges händer söker sig gång på gång till hennes varma närvaro, medan han fortsätter berätta om deras gemensamma resa.
När Paris kom till Malmby i februari 2020 hade den utmärglade hästen ett närmast panikartat matfokus och en stark rädsla för att vara ensam, för ridspön, för ridbanor – listan var lång. Men också, nästan från dag ett, varma välkomnande gnäggningar så snart Sigge Turski kom körandes med bilen.
– Jag tog omedelbart kontakt med foderrådgivarna på Krafft och de har varit fantastiska. Sedan började jag promenera med henne, varje dag i tre månader. Jag hade täcke på henne för att inte bli anmäld, eftersom hon såg ut som hon gjorde.
Exakt vad Paris har varit med om är oklart. Klart är att tiden i Malmby har förvandlat henne, i kropp och själ.
415 undernärda kilo har blivit 520 kilo med mer hull och muskler. Panik har blivit mod och nyfikenhet. Promenader, träning från marken och massor av självförtroendestärkande övningar har lett till ridning på såväl ridbana som mysiga skogsritter.
– Jag trodde inte ens att det skulle gå att sitta på henne nu, men oj vad det har gått framåt. Nu har jag faktiskt gett oss ett mål till i sommar: Vi ska rida genom Strängnäs – bara hon och jag.