Staffan och Carin Bergfeldt har varit gifta i 52 år. Carin föddes på granngården Margretelund: "För att komma i god jord med svärföräldrarna var man tvungen att reda ut vissa sysslor. Svärmor skickade mig till kvarnen med traktor och vagn och där klarade jag att backa. Det gav nåt slags klartecken", säger Staffan.
– Ménières sjukdom heter det. Det var därför jag slutade jobba för tre år sedan. Inte för yrselanfallen, utan för att det sätter sig på hörseln. Jag hörde inte riktigt vad folk sa i rättssalen och så var det med det.
Jag träffar Staffan Bergfeldt på verandan i hans och hustrun Carins lummiga paradis Tunalund på Selaön, ett stenkast från den betydligt större gården Margretelund där Carin, född Wallin, växt upp.
Staffan är född östgöte den 26 juni 1946, på en bondgård utanför Åtvidaberg.
– Född bondpojk, men det var aldrig aktuellt att bli bonde. Dels var jag yngst, dels inte särskilt intresserad.
I stället blev det gymnasiet i Linköping – och hans livs stora kärlek:
– Jag träffade Carin 1966 och vi gifte oss 1969. Vi var faktiskt tvungna, haha. Inte för att hon var med barn för det var hon inte, utan för att man måste vara gift för att få studentboende i Uppsala då. Vi förlovade oss i smyg. Carin hade 200 kronor på sin bankbok, det var precis vad som gick åt.
Barnen är födda 1971, 1972 och 1980 och med åren har det också blivit fem barnbarn. Alla finns i Stockholmstrakten.
Är barnbarn den guldkant folk brukar prata om?
– Ja. Ja. Och nu har vi valp också. Vi har haft fem långhåriga taxar men vi orkar inte jaga jakthundar längre. De springer ju bort hela tiden.
I stället blev det en Viggo. En fluffig liten maltipoo, en korsning mellan malteser och dvärgpudel.
Efter många år med långhåriga taxar har maltipoon Viggo flyttat in.
Men du. Född bonnpojk. Varför juridik?
– Bra fråga. Jag har alltid varit fascinerad av advokater. Henning Sjöström och så där. Det verkade spännande. Sedan är jag humanist. Jag hatar allt med främlingsfientlighet och rasism. Jag vill oftast stå på de svagas sida. Därför var det ganska givet att jag skulle satsa på brottmål, även om man måste ta lite allt möjligt i Eskilstuna.
Och blev ditt yrkesliv spännande?
– Ja. Och jag tycker att jag har gjort lite nytta. Många har frågat hur jag kan jobba som försvarsadvokat, hur man försvarar någon man vet är skyldig. Men det handlar om att vi ska ha ett rättssamhälle. Det finns åklagare och det finns advokater – inte godtycke. Jag har alltid gillat det, alltid gillat att jobba i rätten. Det är som ett skådespel, ett spel.
Vad har du haft för slags uppdrag?
– Den grå vardagen har varit misshandel, stölder, narkotikabrott ... sådant. Sedan kan man väl inte säga att saker och ting piffas upp av ett mord, men det ger ju lite mer spänning.
Av den handfull mord advokat Staffan Bergfeldt arbetat med sticker ett ut lite extra, säger han. År 2008 erkände en då 44-årig man att han dödade en Göran Flink 1993, men hävdade självförsvar i rätten.
– Jag lyckades få det till dråp i stället för mord och därmed hade ärendet preskriberats, så åtalet ogillades. Det var inte så populärt hos alla, kan jag tänka mig.
Hur är det att vara försvarsadvokat?
– Man kan aldrig försvara ett brott, men man kan försvara en brottsling. Om någon säger "det här har jag inte gjort" så kan jag inte ifrågasätta det. Men jag kan säga att "du, åtta vittnen såg det så det kanske är bättre att erkänna och få en bättre påföljd?". Så kan det vara. Och om någon erkänner kan jag inte påstå att det inte har hänt. Då kan jag inte vara kvar. En advokat får inte främja orätt, heter det.
"Jag tycker att det är synd att de la ner tingsrätten i Strängnäs, ur psykologisk synvinkel. Förr var det lite skampåle att gå in i tingshuset, nu får busarna åka till Eskilstuna i stället."
Några särskilda fall med Strängsnäskoppling?
– Som kuriosa kan jag nämna att jag försvarade en kille som snodde ett kassaskåp på Mälsåkers slott. Han släpade det nerför hur många trappor som helst, svetsade upp det – och det var tomt. Jag frågade varför han tog det och han sa att det var som en julklapp, när man inte vet vad det är i.
Ett annat rättsfall han minns extra väl var ett mord på Anstalten Tidaholm år 2000.
– Jag, Claes Borgström och Thomas Bodström hade varsin åtalad. Min kille fick tio år. Han var för ung för livstid. Före det var han fälld för ett mord i Eskilstuna. Vi kallade oss B-advokaterna: Borgström, Bodström och Bergfeldt. Några månader senare blev Bodström justitieminister, Borgström blev Jämo och jag blev ingenting. Haha.
Har du någon gång råkat illa ut på grund av ditt jobb?
– Nej, aldrig. Eller jo, en gång, men det tog jag inte på allvar, vilket det visade sig att jag skulle ha gjort. Det var skilsmässa och jag skulle göra bodelning. Mannen ringde och var så jäkla otrevlig så jag spelade in det, men gjorde inget mer. Sedan sprängde han sig i luften i Eskilstuna tingsrätt, mitt under förhandlingen.
Det hände i juni 1996 och den dagen var Staffan Bergfeldt inte i rättssalen. Det var däremot klientens ex-frus kvinnliga advokat.
– Hon fick armen bortsprängd. Då kom polisen på att jag kanske också var ett potentiellt mål, så de trodde att han kanske hade satt en bomb under min bil i parkeringsgaraget på Rademachergatan. Så var det inte.
Du har mött tacksamhet också?
– O ja. En gång kom det upp en buse på kontoret och gav mig en flaska sprit som han hade snott på Systembolaget. Det tyckte jag var gulligt. Jag har fått mycket tacksamhet. Det har varit ett jäkla slit, men det har varit värt det.
Alltid?
– Alltid. Jag har alltid trivts med mitt jobb. Det är samma sak med de här – ett jäkla slit men alltid roligt, säger Staffan och pekar på raden med de fem romaner han hunnit ge ut i egen regi.
Staffan Bergfeldt ger själv ut sina böcker men fick nyligen ett ljudbokskontrakt med Egmont förlag. "Så nu finns böckerna på Storytel och allt sånt där. Det är en fjäder i hatten."
Allt överskott går till Barncancerfonden, berättar han och säger att det kan bli 20 000 kronor på den nyss utgivna boken, Labyrinten.
– Den första kom ut 2015. Den handlar mer om Eskilstuna, erfarenheter av mitt jobb som jag gjort om. Hittat på figurer, ändrat lite namn och så. De fyra andra handlar om mord på södra Öland där vi har hus. Jag ska dit på måndag med en laddning böcker. Folk är som tokiga i böckerna där. Här i Stallarholmen är det fullständigt dött – det går inte att sälja en bok, haha.
Huset i Grönhögen på Öland ligger ett stenkast från golfbanan med samma namn. Det är inte en slump. Golf är makarna Bergfeldts – "framför allt min", säger Staffan – grej.
– Golf håller mig igång. Det är nyttigt och socialt. Man får många kompisar och det blir många resor. Jag har spelat på över 200 svenska och 100 utländska banor. Ojojoj. Om jag inte hade spelat golf hade jag haft mycket mer pengar, men jag hade ändå varit fattigare.
Staffan Bergfeldt har varit aktiv golfare sedan 1976 och var länge aktiv i Södermanlands golfförbund.
– Av dem fick jag en guldmedalj för berömliga tjänster för golfen. Det är jag stolt över. Det är inte många som fått den. Nu är jag inte aktiv på det sättet, jag bara spelar.
Jobbar du något alls?
– Absolut ingenting. Det är så skönt att säga nej när nån frågar. Och här i Stallarholmen är det många som inte ens vet vem jag är, att jag varit brottmålsadvokat. Så har jag velat ha det – här har jag valt att bo.
Om man frågar nån härikring vem du är, vad svarar de?
– Att jag är en lustigkurre, kanske. En glad gamäng. Sedan kan jag vara lite blyg också, tycka att det är jobbigt att gå in och äta ensam på en restaurang.
Hur funkar "blyg" med att älska skådespelet i rättssalen?
– I yrkesrollen är jag inte blyg. Många, åklagare och så, kunde nog uppfatta mig som arrogant. Själv tycker jag inte att jag var det, men jag kunde ju skjuta in mig på svagheter och kritisera ett åtal.
Strax nedanför huset finns en nästan perfekt gräsmatta där Staffan Bergfeldt gjort i ordning en liten golfbana med ett hål. Just nu är det dock spelförbud på grund av prunkande sommarblommor. "Jag får inte klippa ner prästkragarna för Carin, haha. Och se vad vackra de är!", säger han.
Nu är du pensionär och ska fylla 75. Hur känns det?
– Bra. Så länge jag är frisk är det bra. Jag har haft prostatacancer men opererats och är frisk nu, så det behöver du inte ta med. Eller förresten, gör det. Det är väl bra att berätta att det går att bli frisk. Det var jäkligt jobbigt innan jag visste om det spridit sig. Fy fanken. Då är man ganska ensam.
Önskar du dig något i födelsedagspresent?
– Att få vara frisk. Yrseln är ingen fara, men jag har så dålig balans. Det är två år sedan jag fick mitt sista anfall, här nere på gräsmattan. Jag ramlade bakåt, slog i huvudet och var medvetslös. En kvinna råkade komma förbi och såg mig. Hon konstaterade att jag var död, men sedan vaknade jag. Det blev ambulans och hela baletten. Efter det kunde jag knappt gå på flera månader.
En kvarvarande nedsättning av balansen gör att Staffan Bergfeldt har önskat sig ännu en sak i 75-årspresent:
– Presentkort på hyra av golfbil på Strängnäs GK. Det känns tryggast med en sådan. På Öland har jag en egen, men här hemma spelar jag så sällan så jag hyr. Det kostar 300 kronor per gång. Det borde vara billigare när man är handikappad, kan jag tycka.
Klockan har passerat 11 och intervjun måste avslutas. Staffan har en golfrunda bokad i Strängnäs kvart över 12.
Tack för samtalet. Och du, grattis i förskott!
Staffan fäller ner blicken och blir tyst. När han lyfter huvudet igen har han tårar i ögonen.
Du blev rörd?
– Ja. När man har varit dålig vet man hur skört allt är. Jag är så tacksam. Nu tar det lite tid att få igång maskineriet på morgnarna, men i sinnet känner jag mig inte som 75. Jag känner mig som en pojke. Som en buspojke.