Sara Palani är ungdomsvägledare på Strängnäs kommun och projektledare för den film med berättelser om hedersvåld som kommunen varit med och producerat.
"När jag var 15 stack pappa. Det kanske var bättre så för då slapp jag slag och skrik. Jag blev mannen i huset och behövde ta hand om min lillasyster och min familj."
Orden tillhör en av de tre ungdomar som deltar i Strängnäs kommuns egenproducerade film om hedersvåld kopplat till gängkriminalitet. De läses upp av en skådespelare, men de är autentiska:
"Med åren dök jag djupare in i kriminaliteten. Det visade sig att jag var riktigt bra på det. När jag var 26 visste hela staden vem jag var. Samtidigt blev min lillasyster äldre och började umgås med dåliga vänner. Hon började klä sig lite mer naket. Det funkar inte."
I filmen delar ungdomarna sina berättelser om upplevelser av hedersvåld. Det är ungdomar som både har utsatts för hedersrelaterat våld i gängkriminella miljöer och/eller har utsatt andra för det.
"Hur ska andra kriminella respektera min heder när mitt eget blod inte ens gör så? Är det vad hon vill? Att hennes bror ska dö så att hon kan fortsätta leva som en hora?", säger en av dem i filmen.
Med filmen hoppas kommunen kunna belysa hur hederstänket påverkar gängkriminella och personer som befinner sig i den miljön, berättar Sara Palani, ungdomsvägledare och initiativtagare till projektet.
– Vi missar ofta hedern i de här miljöerna. Vi pratar inte om hedern som en faktor för våldsutövandet. Det finns en hel del forskning som tyder på att det ökande grova våldet kan vara kopplat till heder, säger hon.
Filmen kommer bland annat att publiceras på Tiktok, Facebook och visas på rullbanden runt om i kommunen, till exempel i Galleria Pränataren.
Sara Palani berättar att man har kunnat se våldet krypa ner i åldrarna, med barn som våldsutövare. Inte heller Strängnäs har förskonats från den utvecklingen.
För att arbeta mot hedersvåldet har Sara Palani skapat en projektgrupp där personer från flera olika verksamheter som möter barn och unga, får prata kring hur man möter individer som är utsatta i dessa miljöer.
– Många är rädda för att ställa frågor för att man inte vill fråga fel eller bli klassad som rasist. Där försöker vi tydliggöra så mycket som möjligt genom att skapa dokument med kartläggningsfrågor man kan använda sig av.
Hon fortsätter:
– Träffar vi exempelvis ett gäng killar som är i konflikt med varandra så försöker man prata kring grunden till att konflikten uppstod. Eller träffar man en ung pojke som umgås i kriminella kretsar så frågar man vilka regler och vilka normer han behöver följa i sitt gäng, och vad som händer om man avviker från normen?
Berättelserna i videon är sanna, men läses upp av andra än just de som upplevde dem.
Händer det inte att de ni träffar trycker tillbaka när ni börjar ställa såna frågor?
– Absolut. Det händer. Min personliga upplevelse är att det kan hända när man ställer frågor till en individ som är förövare i den här miljön. Men det gäller att stå pall och fortsätta fråga. En av dem som har delgett sin berättelse i vår film är en person som har en hög status i den kriminella miljön och som själv nu vill vara med och vill berätta vad han har utsatt andra för. Det är för att vi har ställt de här frågorna och visat att vi bryr oss.
Sara Palani berättar att många av dem som söker sig till kriminella grupperingar – främst bland pojkarna – är personer som har känt sig misslyckade.
– De tänker: "Jag har misslyckats i skolan. Jag är ett problem". Det återkommer de ofta till. Då är det upp till den personen som pratar med de här individerna att försöka få in det emotionella och få dem att förstå att man är där för att man bryr sig om dem.
Vad kan man själv göra om man tror att någon är på väg in i de här sammanhangen?
– Våga fråga. Vi möter alla barn och unga i vår vardag. Misstänker du att någon är utsatt – fråga. Det här är inte ett problem som socialtjänst och politiker kan lösa själva, säger Sara Palani.