Klockare Sara Innerfors öppnar upp dörren till kyrktornet på Strängnäs domkyrka. Hon tipsar också om den virtuella uppstigningen i tornet som kan ses i kyrkans södra vapenhus.
– Det är trånga, vindlande trappor och helt omöjligt att få upp eller ner en bår om något skulle hända, säger domkyrkoklockaren Sara Innerfors medan hon låser upp den gamla dörren på norra långsidan av domkyrkan.
Och det är inte svårt att förstå det hon precis sagt, eftersom trappan i tegel som börjar innanför dörren är mycket brant och smal och bara har ett rep som ledstång.
– Det är lite som lustiga huset här i början. Trångt och med ojämna trappsteg som är antingen jättehöga eller jättelåga i en trång gång som svänger sig upp.
På vissa ställen i domkyrkotornets inre är det väldigt trångt och brant.
Här behöver man båda händerna fria för att ta sig upp.
– Tänk så många människor som har gått här före oss. Till och med teglet har slitits ner.
En stund senare och med betydligt högre puls än nyss når vi en låst dörr på sidan av trappan.
– Här inne har vi mittskeppets vind, säger Sara Innerfors och låser upp dörren till det stora utrymmet.
Det här är mittskeppets vind, rakt ovanför mittgången i domkyrkan. Norr och söder om denna finns två stora vindar till, över sidogångarna.
Detta är en av fyra vindar ovanför kyrkorummet. Här är många meter i takhöjd och kupoler på rad i mitten, täckta av någon slags isolering. Runt alltihop finns stöttor och gångar byggt i trä.
– Taklamporna i kyrkorymmet sitter fast i vajrar här uppe, med långa kablar. Två–tre vaktmästare går åt för att hissa ner armaturerna för att byta glödlampa.
Sara Innerfors förklarar att varje vind också är en egen brandcell och att det ingår i hennes och hennes teams arbetsuppgifter att göra systematisk brandinspektion en gång i kvartalet för att kontrollera att skyltar, brandsläckare, dörrar och brandlarm fungerar felfritt.
Väggarna i kyrktornet är metertjocka och på många ställen är teglet svartbränt efter den senaste stora branden på 1700-talet. "Tornet klarar sig ju vid en brand, men innanmätet brinner upp och klockorna rasar", säger Sara Innerfors.
– Det är lite mer att hålla ordning på än i en vanlig villa.
Sara Innerfors tar täten vidare uppåt i det 75 meter höga tornet, tänder lampor och öppnar dörrar.
– Det här är kyrkans backstageområde som vi behöver ta hand om för att kyrkan ska stå i 732 år till.
När vi fortsätter uppåt är det i trappor av trä från första halvan av 1700-talet. Trappstegen är slitna.
– Man blir lätt hemmablind, jag får nypa mig i armen ibland. Jag får ta hand om en över 700 år gammal byggnad till vardags och det känns otroligt speciellt.
Reportern stannar till på en avsats och passar på att insupa miljön och hämta andan, och börjar hosta. Det är dammigt här uppe. Teglet är svart från den senaste branden i tornet, på 1700-talet. På väggen sitter en "Rökning förbjuden"-skylt som känns lite malplacerad.
Denna skylt är en rest från tiden då det var fritt för vem som helst att gå hela vägen upp i kyrktornet. Det satte man stopp för i början av 1960-talet.
– Det är en rest från tiden då vem som helst fick gå upp i tornet. Så var det ända fram till i början av 1960-talet, berättar Innerfors.
Där står också en gammal hederlig Televerkstelefon på ett av våningsplanen i tornet. På tal om malplacerade saker. Snart är vi uppe på platsen där de fyra stora kyrkklockorna hänger på rad.
En rest från gångna tider, dock ändå modernt i sammanhanget.
– Vi måste alltid meddela de andra i personalen när vi går upp här så att inte någon ringer i klockorna. För då kan man inte vara här.
De fyra klockorna tituleras hon och har namnen Ettan, Tvåan, Trean och Fyran och är stämda i olika toner. Tillsammans ger de ett mollackord, som ljuder över staden när de stora luckorna i tornet öppnas per automatik. Den största klockan väger 4,3 ton och ringer bland annat när det är begravning.
Den största klockan väger 4,3 ton och har en inskription som meddelar att den är skänkt av Karl IX:s gemål Kristina. Men den har gjutits om flera gånger sedan 1600-talet, efter bränder.
– Malmen i henne är från 1600-talet, men hon är omgjuten flera gånger.
Vi fortsätter uppåt, det blir trångt och många bjälkar. Snart lämnar vi tegeldelen av tornet.
– Nu är vi i botten av huven, alltså det svarta på tornet, och uppåt är allt byggt i trä.
Duvornas kuttrande hörs tydligt, och det knäpper när de går på plåttaket. Det luktar varmt trä som i ett gammalt torp. Vi kommer upp till våningsplanet där de så kallade tornväktarna arbetade. Och sov, för det finns ett litet kryp-in med en träbrits i. Där är ett ovalt fönster i varje väderstreck, där tornväktarna höll koll på staden ovanifrån och slog larm ifall det började brinna.
Genom de här fönstren höll tornväktarna, eller Torn-Pelle, utkik över stadens fyra väderstreck och larmade om en brand bröt ut.
Det finns gott om signaturer, namn och årtal inristade i dörren och på träväggarna.
– Den äldsta signaturen jag hittills har hittat är från 1899. Folk har passat på att rista in sitt och kanske sin kärestas namn när de varit här uppe. Det är nu en del av historien.
I fönstret som vetter åt väster, mot statsministerns hus, ser man rakt ner på grusplanen nedanför. Det suger till i magen.
För domkyrkoklockare Sara Innerfors är det vardagsmat att gå upp i det 75 meter höga tornet. "Man får nypa sig i armen ibland för att förstå vilket fantastiskt jobb man har", säger hon.
– Nu slår klockan snart, sen kan vi gå upp, meddelar Innerfors. Och då avser hon klockorna som hänger allra högst upp i tornet och som slår varje kvart.
Efter att ha klättrat upp för den sista branta trappan känns blåsten i håret när huvudet kommer upp ur luckan. Reportern går ut på avsatsen, lanterninen, på ostadiga ben och befinner sig nu på Strängnäs högsta punkt. Wow!
En klar dag är utsikten milsvid uppifrån tornet.