Daniial Mollaeifoumani och Maryna Moroz är vana bowlare och berättade att Strängnäs bowlinghall ser ut ungefär som de i Ukraina.
– Ouch, vilket tungt klot!
Oleg Stelia, 8, lyfter ett av de tyngsta kloten och ser lite förskräckt ut. Så får han ett lite lättare och får snart iväg sitt livs första bowlingkast.
På en bana intill gnabbas två tonåringarna, en tjej tar en bild till sitt Instagramkonto och på bänken sitter ett litet gäng med blicken riktad mot resultattavlan. En helt normal scen från Strängnäs bowlinghall – förutom att tio av spelarna är flyktingar från Ukraina och de övriga tre är klasskompisar och initiativtagare för ett projekt i syfte att visa omtanke.
Många, men inte alla, har spelat bowling hemma i Ukraina.
– Men jag har spelat fotboll i Sverige, med svenska barn. De var faktiskt lite bättre än oss, berättar Valeria Varaxina, 9.
"Jag har inte bowlat tidigare, men spelat fotboll med svenskar", berättar Valeria Varaxina, 9.
För några veckor sedan fick klass 7 b på Friskolan Asken i uppgift att planera och genomföra en idé utan vinstsyfte, berättar Askeneleverna medan de under viss nervositet inväntar resten av bowlinggänget.
– Vi ville att det skulle vara något inom välgörenhet, säger Nelly Ekberg.
– ...något snällt, fyller Nikki Anderblad i.
– Vi visste att det fanns barn i kommunen som flytt från Ukraina och ville göra något för dem, säger Elvira Koponen.
De tre tjejerna tänkte sig in i de ukrainska barnens situation och kände att ett avbrott från vardagen på ett flyktingboende nog skulle uppskattas. Idén om en bowlingkväll kom spontant och när tjejerna kontaktade Strängnäs bowlinghall för att fråga om de kunde skänka bort en timmes spel blev svaret "självklart".
"Nu kommer de." Elvira Koponen, Nikki Anderblad och Nelly Ekberg var lite nervösa innan gästerna anlände men nöjda och glada när kvällen var över.
– Så stort tack till dom!, säger Nelly Ekberg.
Snart börjar ukrainarna droppa in, några kommer från flyktingboendet på Mälarblick, andra från annat boende i Strängnäs kommun. De flesta har kommit till Sverige med sin familj.
– Men ingen har sin pappa här, män mellan 18 och 60 får inte lämna Ukraina, säger Oksana Moroz, som själv är flykting och kommunanställd koordinator för sina landsmän.
Hon är rörd och tacksam över inbjudan.
– De studerar på dagarna men behöver avbrott som detta för att bara koppla av, ha kul. Jag vet inte hur mycket de tänker på kriget, men jag hör ibland att de diskuterar; "varför händer detta" och hur de oroar sig för släkt och vänner.