För tre år sedan dök tanken upp i Lenas huvud – "Jag vill ha en folkabuss" och hon pratade med syrran Bodil som hängde på.
– Det blev en fix idé, jag ville bara ha en och det var före jag ens hade körkort. Vi letade efter folkvagnbussar på Blocket och till slut hittade vi en som var körbar. Från början var drömmen att åka till musikfestival i Tyskland med den, men nu tycker vi den är för fin att ha på ett sånt ställe, säger Lena.
Bussen är från 1976 och priset var 25 000 kronor. Renovering har också kostat en del, inga jättesummor, men väl kännbart för två studenter. Trots att det är Lena och Bodils buss har alla i familjen, mamma Anna, pappa Dan och syskonen Olle och Maria, också hjälpt till med att få den i ordning.
– Pappa har gjort mest – dragit all el, bytt stötdämpare, bromsskivor och bromsok – sånt som vi inte har kunnat fixa. Men vi har gjort mycket själva också. Antingen har pappa visat hur eller så har vi provat oss fram. Vi har lärt oss jättemycket. Om man läser handboken så förstår man faktiskt var grejerna sitter och hur motorn fungerar, säger Bodil.
I somras fanns ingen inredning över huvud taget. Nu är väggar och tak klädda med konstskinn, de har byggt ett skåp för kyl och två soffor som Bodil sytt nya dynöverdrag till. Bakom passagerarsätet finns det plats för gasolkök och vask och ett litet avlopp i golvet.
Fast folkabussen inte alls varit klar har de hunnit med några kortare turer med den, bland annat till Göteborg och i somras var de på bussfest i Lysekil.
– Vi har gått med i en klubb där alla har bussar som vår – Typ 2 kallas modellen kallas för. 181 bussar kom till festen och det fanns mycket att titta på. Många har ju fixat sina bilar jättemycket och inrett dem på många personliga sätt. Vår buss var inte mycket att titta på och ändå var folk snälla och sa att den var fin, berättar Lena.
Klubben hade ordnat tipspromenader och tävlingar, bland annat en där man på tid skulle knuffa en buss framför sig en viss sträcka.
– Det var jättekul. Vårt lag bestod bara av tjejer vilket inte var så bra när man ska få en tung buss att rulla. Vi vann inte, berättar Lena.
Nu står folkabussen hemma på föräldrarnas gård i Strängnäs och det syns att de har jobbat hårt med inredningen efter hemkonsten från bussfesten. Både Lena och Bodil gillar att göra saker och att skapa med händerna, Bodil är den som syr medan Lena bland annat tillverkar smycken av silverbestick som hon säljer på bloggen lenanordin.blogspot.se
– Allt tar mycket längre tid än vad man har tänkt sig. I somras jobbade jag på dagarna och ägnade all ledig tid till bussen. Ju mer man håller på desto nördigare blir man och vill ha orginella prylar, som den där lampan med volkswagenmärket till exempel, säger Lena och visar att den sitter bakom skåpet och syns bara utifrån.
– Det såg så tråkigt ut med bara en skåpvägg. Med lampan blev det lite snyggare.
Bussen har en påbyggnad upptill med sovplats för två personer och nere kan man bygga ut soffan så att ytterligare två personer kan ligga. Just nu funderar Lena och Bodil på bästa sättet att lösa bordsfrågan. Ett stativ har köpts men hur själva skivan ska se ut har de inte bestämt än utan klurar på vad som är smartast – avlång eller rund?
Bussens höjd gör att den är känslig för kraftig vind och det gäller att köra försiktigt när det blåser.
– Då ligger vi nog på mellan 60 och 70 kilometer i timmen. Men man kör inte fort i normala fall heller, sällan över 80, säger Bodil.
– Det är ganska jobbigt att köra, man kan få träningsvärk. När man ska svänga får man ratta och ratta och ratta för att komma runt. Servo finns förstås inte och att växla är inte heller direkt lätt med den stora växelspaken som sitter i golvet.
Nu är arbetet med bussen inte lika intensivt, sommaren känns rätt långt bort och snart går systrarnas buss in i sin vintervila. På föräldrarnas tomt står ett plasttält där den får invänta våren och att bli ännu finare på insidan.