Svårt sjuk i parkinson avled Lennart Erikssons mor Ulla-Britt Eriksson 80 år gammal i onsdags i förra veckan. Hon hade bott på Kristinagården i fyra år.
– Hon var nöjd med tillvaron på Kristiangården, hon trivdes med personalen och det finns inget att anmärka på i hur hon blev omhändertagen, berättar Lennart Eriksson.
Men det var också omvårdnadspersonalen som i onsdags fick meddela honom att det var snabba puckar som gällde. Han hade tre dagar på sig, att gå igenom sin mammas grejer och flytta.
– Det var chockartat, det hade jag tyckt även om jag hade fått en vecka på mig. Jag var tvungen att gå ned till kommunkontoret för att fråga om det stämde. "Det kan inte vara möjligt", sa hon som satt i receptionen. Hon ringde och kollade, "jo, så är det tydligen".
Sorgearbetet fick han helt skjuta upp. Men han hade också velat ha tid på sig att gå igenom sin mors grejer, sortera ut och fått lite tid till eftertanke.
– Jag blev mest förbannad. En människa behöver bearbeta sin sorg, men det utrymmet ges inte. Det var väldigt jobbigt för mina barn också, de förstod inte varför jag bara var tvungen att rafsa ihop allt.
Han är glad för att han fick hjälp av en kompis med att flytta ut grejerna. I kompisens förråd står nu hans mors grejer. Utan den hjälpen hade han omöjligt hunnit inom tre dagar.
– Att få tag på ett förrådsutrymme går inte på tre dagar, att anlita en flyttfirma är också svårt på dagen, de behöver framförhållning. Jag vill inte tänka på vad som hade hänt med mammas tillhörigheter om jag inte hade hunnit.
Lennart Eriksson tycker att det är svagt av politiker att de låter omvårdnadspersonalen ge beskedet till anhöriga. Fattas ett sådant här beslut borde de ta ett större ansvar och förmedla beslutet själva
– De anställda kallade det för fruktansvärt, att det var hemskt illa. Mamma hade bott där i fyra år så det var en förlust för dem med, oerhört ovärdigt.
Förra året var socialnämndens ekonomi praktiskt taget i fritt fall. Flera sparåtgärder beslutades, bland annat skulle tiden som ett rum står tomt på äldreboenden minskas.
– Det här synsättet, att de som har byggt upp det här samhället betraktas som värdelösa sopor har jag inga ord för. Det är cyniskt. Hur långt är man beredd att gå?