Det är med liv och lust som Lilli Begéli pratar om de små liven på skolan. I veckan är hon inbokad tre dagar för att undervisa de sjuåriga eleverna.
— Jag älskar mitt jobb, jag kan inte säga nej när de ringer, förklarar hon i klassrummet.
Det var för fyra år sedan som hon gick i pension. Men hon visste att hon inte skulle kunna slita sig. Strängnäs Montessoriskola är hennes skötebarn som hon var med och startade tillsammans med två andra lärare 1996.
— De flesta av oss lärare älskar att undervisa, och det kan jag göra som pensionär. Jag slipper mycket av administration, möten och behöver inte ta samtal på kvällarna, säger Lilli Begéli, och menar att det på ett sätt är som att gå tillbaka i tiden till hur det var när hon var nybakad lärare som 21-åring, då undervisning stod i fokus.
Varför inte göra något helt annat som pensionär?
— Det gör jag också, jag är bland annat borglig vigselförrättare. Jag har en reumatisk sjukdom som eleverna hjälper mig att glömma bort. Det finns inget utrymme för mig att känna att jag har värk. Men jag skulle inte vikariera om jag inte tyckte att det var roligt.
Det ligger ju i tiden att jobba längre upp i åldern, vilket regeringen gärna ser att man gör. Men alla kanske inte vill eller orkar. Frågan är vad en arbetsgivare kan göra för att få sin personal att vilja fortsätta?
— Höj lönen, statusen och se till att personal mår bra. Skapa mindre klasser och lägg mer resurser på skolan, det behövs inte fler lärare utan mer resurser.
Hur länge kommer du att fortsätta?
— Jag har ingen aning. Så länge jag orkar, säger Lilli Begéli, som i dag drar på sig skridskorna för första gången på fyra år eftersom det är friluftsdag.