Sedan februari har tidningen skrivit två artiklar där föräldrar med barn som går eller som tidigare har gått på Tosterö resursskola beskriver hur de upplever situationen på skolan.
I den ena artikeln beskriver föräldrarna sin sons skolsituation som "en mardröm". I den andra säger mamman som lyckades få in sin son på en skola utanför kommungränsen att det var först då som pojkens psykiska mående äntligen började gå åt rätt håll.
Tony Lööw säger att man från kommunens håll har arbetat under lång tid med att försöka få till så bra förutsättningar för läro- och arbetsmiljön som möjligt.
– Vi har förändrat ledarskapet runt resursskolan och renodlat det uppdraget så att den rektor som ansvarar för resursskolan bara har det uppdraget. Tidigare var det ett delat uppdrag. Den processen startade vi redan i höstas, innan den första artikeln publicerades.
Han berättar att det även har gjorts förändringar kring vissa elever för att anpassa undervisningen ännu mer för specifika elevers behov.
Har ni några konkreta exempel på hur man har försökt göra det?
– I ett fall bedriver vi undervisningen på en annan plats, då det finns för mycket negativa känslor runt den fysiska platsen som resursskolan är, och förvissat oss om att den person som står närmast eleven i undervisningssituationen också har en bra relation till både eleven och elevens vårdnadshavare.
Men hur har det blivit så, och vad är det som har gjort att man inte har kunnat bygga upp den relationen tidigare? Vad är det som gör att man kommer att bli bättre på det nu?
– Det är jättesvårt att svara på det. När vi inrättade resursskolan så såg vi att det fanns elever som behövde mer stöd än vad de kunde få på en vanlig skola. Men den analys som jag har tagit del av pekar på att den struktur som skapades då inte riktigt passade för alla barn på skolan. Där någonstans börjar det här avståndet mellan skolan och barnet att uppstå.
– Vi har tagit hjälp av Specialpedagogiska skolmyndigheten för att se till att våra medarbetare kan få stöd i att prova olika vägar. För även om man har kompetens att hantera olika NPF-diagnoser så är det väldigt olika utmaningar. Det enda vi kan göra är att prova någonting och se om det fungerar, och fungerar inte det så får vi prova något nytt tills vi hittar det som är rätt. Det tar tid.
Tony Lööw säger att bytet av ledarskap på skolan också har varit för att säkerställa att den som leder skolan arbetar mer lyhört i sitt arbete.
– När det gäller skolans inre arbete så har jag inte sett några indikationer på att skolan inte arbetar med att styra upp den verksamhet som finns, säger han och fortsätter:
– Vi har gjort insatser för att se till att det jobbas med ett systematiskt kvalitetsarbete, att anpassa lösningar utifrån det som våra kartläggningar visar vid individanpassningar med skolan, och sett till att personalen har rätt kompetens för ändamålet.
Tycker ni att ni har gjort vad ni kunnat för att höra de situationer som det har larmats om?
– På strukturnivå så handlar det om att se till att rektorn har de förutsättningar som krävs för att kunna leda verksamheten och förmågan till det. Processmässigt handlar det om det jag har nämnt. Har vi gjort allt? Det finns säkert mer att göra, och arbetet med det här är inte färdigt. Att utveckla kvaliteten i verksamheten är något som pågår ständigt.