Nyligen berättade tidningen om en elev som hade utsatts för upprepade kränkningar på en kommunal skola. Rektorn kommenterade i samband med det att "barn kränker hela tiden".
Alexander von Óvári, som har ansvar för kränkningsärenden i skolan, anser inte att situationen är så drastisk:
– Det sker inte pågående kränkningar hela tiden.
250 kränkningar innebär att mindre än tio procent av eleverna på Strängnäs kommunala grundskolor har blivit utsatta under höstterminen. Antalet händelser är dessutom lägre. Säger till exempel en elev något kränkande till fem andra, räknas det som fem fall i statistiken.
Men siffrorna kan även vara missvisande på andra sätt.
– De säger inte allt om vad som sker på en skola, utan om det som kommer fram. Skolorna är alltid öppna för att lyssna på barnen, men statistiken vilar på att skolan får reda på att kränkningar sker.
Enligt Alexander von Óváris uppfattning är det inte vanligare med kränkningar i dag än vad det har varit tidigare.
– Jag skulle säga att det har blivit en lätt minskning över tid, samtidigt som elevantalet ökar.
Flest kränkningar anmäls i årskurs fyra, efter det sjunker siffran.
Varför är det så?
– Det är svårt att säga. Jag skulle nog gissa på att man skiftar från fysiska och öppet verbala kränkningar till att något händer utanför skoltid och på sociala medier. Sedan har det kanske också med en mognadsprocess att göra.
På gymnasiet anmäldes bara fyra fall under samma tidsperiod.
Blir eleverna mindre benägna att anmäla kränkningar med åldern?
– Det kan vara en effekt, men jag vågar inte uttala mig definitivt om det. För de som jag har haft kontakt med har det varit så: ju äldre, desto mindre benägna att anmäla.
De fristående skolorna ingår inte i kommunens statistik. Varje upplevd kränkning ska anmälas till huvudmannen och där ligger även ansvaret att utreda vad som har skett och vad som kan göras framöver.
– Det handlar inte bara om att registrera utan om att lösa situationen som har uppstått.
Vad kan det blir för åtgärder?
– En skola kan göra mycket. Exakt vad beror på digniteten: vad är det som har hänt? Sedan kan det röra sig om att man har ett samtal med det barnet som har utsatt och den som har blivit utsatt.
Men även en sorts punktmarkering, där en vuxen håller ögonen på en eller några elever, kan bli aktuell.