Till vänster: Rivas limoncello spritz, gjord på limoncello, mousserande vin, soda, citronjuice och med en citronskiva som garnityr, 149:-
Bredvid: Drinken Hugo, gjord på fläderlikör, mousserande vin, soda, limejuice och mynta, 149:-
Vi välkomnas av den leende hovmästaren som ger oss fritt spelrum att slå oss ner var vi än behagar.
När vi anländer är det bara ett sällskap till i hela restaurangen. Vårt besök äger rum innan lönen hunnit trilla in på de flestas konton. Trots det kommer flera av borden att fyllas under kvällens gång.
Rivas drinkutbud bjuder både på en del klassiker och några egna inslag. Vi beställer in en Hugo, som har en bra mix av sötma från fläderlikören och syrlighet från limen. Inte helt olik en mojito men med en flädertwist med i mixen.
Vår andra drink, en limoncello spritz, är dock inte riktigt lika mycket av en fullträff. Med namnet väntar vi oss en del citronsmak men hela sällskapet håller med om att citronen här är på tok för överväldigande – och då har ändå en av oss en enorm fäbless för citrusfrukten. På något vis lyckas drinken smaka mer citron än vad det hade smakat att ta ett bett av frukten direkt.
Förrätterna vi beställt – scampi och getost – kommer in överraskande fort.
Chili- och vitlöksmarinerade scampi som serveras med en mix av sallad, citron, picklad rödlök och vitlöksbröd, 139:-
Scampins hetta är även den hyfsat överraskande. Kanske har vi vant oss vid att chilirätter på restaurang ofta brukar sakna just hetta. En chilibearneise, till exempel, tycks oftast bara skilja sig från sitt chililösa syskon till färgen. Chilin i den här anrättningen är därför välkommen, och passar också mycket bra som komplement till vitlöken och sojan i marinaden.
Getosten är bra, den med. Getosten i sig tycks vara av god kvalitet och är fin i både smak och konsistens. Men den serveras ovanpå en bit rostat formbröd.
Grillad getost, valnötter, honung, fikonmarmelad och toastbröd, 119:-
Går vi ut och äter vill vi gärna få något som är snäppet mer imponerande än vad vi själva hade kunnat slänga ihop hemma i köket. Så en skiva smörstekt surdegsbröd, eller liknande, hade väl inte skadat som substitut? Av samma anledning hade vi tyckt att det varit roligt ifall man exempelvis rostat valnötterna, bara för att nå den där lilla extra nivån av ansträngning.
Över till varmrätterna:
Gösen är smakrik och fint tillagad. En riktigt härlig fiskrätt som lyfter än mer av smörskummet (mer sås än skum i vår mening, men vad gör väl det?) och skagenröran är både välgjord och passar utmärkt till.
Smörbakad gösfilé med sockerärtor, bryt smörskum, dillpotatis och skagenröra som toppas med handskalade räkor, 295:-
Lammracksen håller samma nivå. Det är bra kött som är lagom mört men som hade kunnat kryddas lite mer. Av såserna föredrar vi rosmarinsåsen, då den röda fetaostkrämen är lite väl tam i vårt tycke.
Timjan- och vitlöksmarinerade lammracks, serveras med pommes frites, rotfrukter, rosmarinsås samt fetaostcrème med soltorkade tomater, 335:-
Oxfilén kommer in medium, precis som vi bett om. Vi får föst inte in någon köttkniv vilket gör det svårt att tackla köttdetaljen till att börja med.
Den tillhörande klyftpotatisen kommer i form av tre rätt massiva bjässar. De smakar mer som bakpotatis än någon klyftpotatis vi är vana vid – och vi hade nog föredragit mer "vanlig" klyftpotatis i det här fallet. Gärna med lite kryddor och örter.
Oxfilé tournedos med klyftpotatis, rotfrukter, rödvinssky, schalottenlök och kryddsmör, 335:-
Men vi är på det hela taget nöjda med vårt val av varmrätter. Lite tråkigt är det dock att samma grönsaker återkommer som tillbehör i samtliga anrättningar. Det är inget som har förödande konsekvenser för vår restaurangupplevelse – men aningen mer variation hade varit att föredra.
Till efterrätt blir det restaurangens Gino och deras crème brûlée.
Klassisk Gino med smält vit choklad, kokos och vaniljglass, 125:-
90-talsklassikern försvinner från våra tallrikar utan några som helst klagomål. Detsamma kan dock inte sägas om crème brûléen.
Till att börja med är den lite för fast, vilket förvånar oss, då efterrätten oftare lider det motsatta problemet och är för rinnig. Sedan saknar vi smaken av vanilj. Rent visuellt kan vi se små, små vaniljkorn i rätten men smaken av kryddan hittar vi inte. Ytan är åtminstone krispig, fast tyvärr går den på några ställen över gränsen för som kan kallas krispig. Den är helt enkelt bränd.
Crème brûlée med hallonsorbet och färska bär, 115:-
Restaurang Riva i Strängnäs ligger på Storgatan.
Men, Riva är – trots några små detaljer – ett bra val ifall man känner för att lyxa till vardagen i Strängnäs. Värmen från personalen kompenserar gott och väl för de petitesser som inte föll oss på läppen. Det är idel leenden och god stämning från de båda ur serveringspersonalen som passar upp oss under kvällen.
Det vi hann med (och orkade med) att testa från menyn gjorde oss både sugna och nyfikna på att fortsätta utforska restaurangens gedigna meny.