När Zainab Sulimanis man var tvungen att fly från Afghanistan visste hon inte var han var. "I två månader visste jag inte om han levde eller var död, jag visste ingenting. Jag grät jättemycket", säger hon.
Zainab Sulimani kommer från Lowgar, en provins strax söder om Afghanistans huvudstad Kabul.
Där levde hon med sin make och pappan till hennes barn, Hakim, som jobbade som polis.
En dag för nästan sju år sedan tvingades han plötsligt att fly. Talibanerna hade kommit till makten och Hakim blev en av deras många måltavlor.
– Han ringde till mig och sa att han måste fly. Vi hann inte ens se varandra innan han försvann, säger Zainab Sulimani, som väntade sitt andra barn när hon fick samtalet från sin man.
Efter tre månader på flykt, med knappa möjligheter att kontakta sin fru, kom han äntligen till Sverige.
Under tiden höll sig Zainab gömd för talibanerna i sin mammas källare. I fyra år fyllda med tårar och längtan levde hon i den mörka källaren.
– Jag kunde inte gå ut, utan var tvungen att gömma mig.
Till slut lyckades även hon och barnen ta sig till Sverige. Hon var tvungen att gömma sig även under bilresan med brodern till flygplatsen.
Det var först på planet som hon kände att en tyngd äntligen lättade från sitt bröst.
Men väl i Sverige fortsatte tårarna att rinna, den här gången av ensamhet.
– Hakim jobbade på två jobb, först på hemtjänsten från 8–17, sedan på snabbmatsrestaurang från två på natten till morgonen. Jag var väldigt ensam.
Ankomsten till Sverige kom inte som någon chock för Zainab Sulimani. Maken Hakim hade redan beskrivit miljön och hur människorna och landet är, och beskrivningen stämde väl överens med verkligheten, tyckte Zainab.
Hon behövde en vän, och det är där som Katarina Hawby kommer med i bilden.
– Zainab hade sagt att hon gärna ville ha någon som kunde vara som en mormor till hennes barn. Mina egna barn bor inte hemma längre så det passade jättebra, säger Katarina Hawby.
– Mina barn frågar alltid "när kommer Katarina?", fyller Zainab i.
Katarina Hawby fortsätter:
– Vi kan inte leva så separerat med invandrare som vi gör.
Kontakten knöts via organisationen Familjekompis där Helena Karjalainen är projektledare.
– Jag skrev om vårt koncept på Facebook, och då hörde Katarina av sig. Vi försöker vara som en bro för det första mötet mellan de nya svenska familjerna och de som vill ta kontakt med dem.
Helena Karjalainen berättar att Familjekompis, som är en del av studieförbundet Bilda, finns i tio svenska städer. I Sörmland finns de i Strängnäs, Gnesta och Nyköping. Nästa år kommer de också att finnas i Eskilstuna.
Nu har Zainab körkort och jobbar som servitör på Södertuna slott i Gnesta. Hela dagarna på jobbet går hon runt med radio på i hörlurarna för att lära sig svenska bättre.
I januari måste hon ansöka om nytt uppehållstillstånd.
Hon hoppas på att få stanna kvar i landet som hon nu trivs i och fullfölja drömmen om att bli barnskötare.
– Jag tror jag kan det. Jag älskar barn.