Vilken kväll! Mälaren blank som en spegel, julikvällen mjuk som sammet, en oändlig rad av prydligt uppställa bajamajor, picknickfiltar både innanför och utanför konsertområdet, grönt, grönt gräs – och så Winnerbäck på det. En högsommarkväll i Sundbyholm blir knappast mer perfekt än så.
Anna Ternheim inleder - och även om kanske inte alla kommit främst för hennes skull så dras publiken obönhörligt närmare scenen när hon väl kommit upp i varv. Det känns rättvist mot en av Sveriges vassaste röster. Ingen gör Broder Daniels Shoreline som Ternheim. Inte Black Sunday afternoon, heller, sången om flickan som aldrig mer kom hem.
Men själva folkfesten inleds exakt klockan 21 då LW himself kliver ut på scenen. När Lars Winnerbäck kommer är det alltid folkfest. Och allra mest folkfest är det när han drar sina gamla dängor. De som hela publiken kan varenda textrad i och han själv egentligen bara behöver mima till.
Som en av det svenska vemodets främsta uttolkare har han gång på gång slagit an på våra innersta och mest ömfotade strängar.
Inte oväntat börjar han kvällen med låtar som är hämtade från senaste albumet Granit och morän, de är uppskattade, men det är ändå först med låt nummer fyra, Åt samma håll, publikhavet går igång på allvar.
Och så fortsätter kvällen. För trots att Winnerbäck precis släppt sin nya skiva domineras konserten av äldre publikfavoriter som Solen i ögonen, Hugger i sten och Kom ihåg mig. Det förvånar lite – men är klart uppskattat.
En magisk kväll avslutas med fyra extranummer och knappast någon Winnerbäck-fan går hem besviken.