Åsa Erlandsson jobbar till vardags på Dagens Nyheter och håller parallellt på att slutföra nästa bok, den om terroristattentatet på Drottninggatan i Stockholm. Boken släpps i början av april nästa år, fem år efter dådet. Hon har skrivit böcker om andra ämnen, men det här blir andra gången hon tar sig an ett brott som skakade en hel nation.

– Jag tycker att den här typen av händelser säger så mycket om vårt samhälle. Sådana här dåd sker inte i ett vakuum utan det finns något mer bakom. Ofta kallas gärningsmännen för ensamma galningar men inget kan vara mer fel. Attentaten är planlagda, gärningsmännen målinriktade och även om de är ensamma i verkliga livet är de långt ifrån ensamma på nätet.

Och just det som sker bakom, innan och efteråt, är det som intresserar Åsa Erlandsson. I sin bok om dådet i Trollhättan, då den 21-årige Anton Lundin Pettersson gick in med svärd och dödade och skadade barn och vuxna på en skola, handlar både om enskilda människoöden men även om samhället i stort.

– Det finns så många lager och man måste backa bandet för att se vilken miljö och vilket samhälle som gärningsmannen formades av, både på ett mikro- och på ett makroplan.

– Lundin Pettersson slog till under den stora flyktingkrisen 2015 samtidigt som hans eget liv var i fritt fall. På samma sätt stal terroristen Rakhmat Akilov en lastbil och mejade ner människor på Drottninggatan 2017 efter att IS uppmanat anhängare över hela världen att begå individuellt jihad och utlöst en våg av fordonsattacker i Europa. Detta sammanföll med att Akilov privat levt i det växande skuggsamhället i Sverige i flera år och nått vägs ände.

Skolattacken var ett högerextremt dåd, Drottninggatan ett IS-influerat. Gemensamt, oavsett ytterkant, är att den här typen av brottslighet är systemhotande till sin natur och har som mål att störta det demokratiska samhället menar hon.

– Och här har den granskande journalistiken en otroligt viktig roll. Den förklarar svåra, komplexa skeenden. På djupet.

Åsa Erlandsson vill berätta hela historien och komma sanningen så nära hon kan. Och just sanningen och det kritiska ifrågasättandet är en stark drivkraft för henne. 

– Jag har nog alltid haft ett kritiskt förhållningssätt, men inte för något effektsökeri eller för att vara motvalls. Jag tycker bara att de frågorna är så självklara att de måste ställas. En del skulle nog kallad det obekväma eller känsliga frågor. Jag kallar dem relevanta.

Men hennes frågor har inte alltid mötts av välvilja. Inte ens i unga år. Åsa berättar om ett kvartssamtal i mellanstadiet när läraren beklagade sig för hennes mamma och sade att ”Åsa ställer många och onödiga frågor.”

– Jag blev förvånad och frågade tillbaka att ”är det inte därför du jobbar här, för att svara på det eleverna inte förstår?” Undrar om den läraren vet att jag sedan 25 år tillbaka livnär mig på att ställa frågor. 

Med sin törst efter svar var journalistiken ett självklart mål för Åsa Erlandsson redan tidigt i livet.

– Jag tycker själv det är märkligt att det var så självklart, så tidigt. Visst fanns det ett samhällsintresse hemma och mina föräldrar satt alltid med näsan i tidningen, eller framför tevenyheterna. Men det fanns inga journalister i min omgivning. Min storasyster började göra egna tidningar på skoj och jag följde efter. Så småningom tröttnade hon men det gjorde aldrig jag.

Vägen har dock inte varit spikrak eller enkel.

– Jag sökte och sökte men kom inte in på journalisthögskolan utan gjorde högskoleprovet sex gånger på raken. Som en plan B sökte jag Polishögskolan och så slumpade det sig att jag blev antagen på båda utbildningarna samma dag. Det blev journalist, för det stod trots allt på plats ett, två och tre på min topplista.

Åsa Erlandsson har fortsatt ställa de där obekväma frågorna genom hela sin yrkesgärning. Det har lett till en rad utmärkelser för granskningar. Och hennes kritiska förhållningssätt har även riktat sig mot sitt eget skrå – journalisterna. I sin bok om Trollhättandådet ägnar hon ett helt kapitel just kring mediedramaturgin och problemet som uppstår när journalister springer i flock.

– Det skapades en hjältestory runt det första mordoffret, Lavin Eskandar. Han dog ögonblickligen och uppfattade sannolikt inte faran, men redan samma dag började journalister rapportera att han skulle ha dött i en utdragen dödskamp med sina bara händer mot den svärdbeväpnade mördaren för att rädda barn. Inget av det var sant, men myten lever och sprids än idag. 

Hjälteberättelsen verkade helt orimlig och när Åsa började skriva boken tog hon reda på hur det verkligen var. 

– Det är ytterst få hjältestorys som är sanna om du börjar skrapa på ytan. En del ifrågasätter varför man ska kolla de så kallat ”goda historierna” men då inser man inte hur mycket skada de gör. Det handlar om anhöriga som slits isär och en omgivning som tvingas leva i en lögn. 

Åsa Erlandsson tror att orsaken till medias flockmentalitet dels beror på behovet av dramaturgi. Dels på att journalister är ovana vid att granska de som inte är makthavare.

– Journalister är bra på att ställa kontrollfrågor uppåt. Det kommer naturligt. Men att ställa kontrollfrågor till mannen på gatan, till brottsoffer eller till andra som inte innehar en maktposition görs inte lika ofta. 

Vad kommer ditt starka ifrågasättande ifrån tror du?

– Forskare kring civilkurage har förklarat att det inte handlar om att man har någon slags högre moral, utan att man någon gång tagit ett inre beslut om att stå upp. Jag har dessutom alltid haft svårt för, och inte heller begripit, olika former av spel. Inte ens på högstadiet. Någonstans tror jag det handlar om ett eget behov, vem vill jag vara när jag ser mig i spegeln?

Åsa Erlandsson har ofta fått höra att hon är modig. Men det vänder hon sig emot.

– Mod är att göra saker man är rädd för, därför tycker jag inte att jag är särskilt modig. Att ställa frågorna och försöka ta reda på sanningen är inget jag är rädd för.

Under åren som journalist har Åsa Erlandsson både jobbat på traditionella tidningsredaktioner. Men hon har också jobbat på tidskrifter: Vårdfokus som är sjuksköterskornas tidning och Svensk Polis som är polisernas. Hon har därmed fått en unik inblick i hur både sjukvården och polisen arbetar, vilket har hjälpt henne i de granskningar hon gjort. Men det var inte alltid läsarna uppskattade att den egna kåren skärskådades. 

– Det förbluffade mig faktiskt. Det fanns vissa som inte tyckte vi skulle skriva om missförhållanden inom deras eget skrå.

Utmaningarna i dag är många för en granskande journalist. Myndigheter sluter sig, polariseringen i samhället ökar och hot och hat har blivit vardag för många. Åsa Erlandsson är inte direkt optimistisk inför framtiden.

– Här tror jag att den fria journalistikens roll är helt central. JA Selander verkade under ett världskrig. Vi är mitt i ett annat sorts krig i dag. Det sker framförallt digitalt. Och nu är vi på väg mot en valrörelse som nog kommer bli stökigare än på länge.

Ett pris skulle betyda mycket för Åsa Erlandsson.

– Ett sådant här pris blir kort sagt kärnbränsle att orka fortsätta på den inslagna vägen - trots alla möjliga svårigheter som kantar arbetet och allt runt omkring – och ta mig an ämnesområden och människor som värnar yttrandefrihet och andra demokratiska värden som är själva sinnebilden av Selander. Selanders själ.