Selanderpriset
Hon pratar både högt och snabbt på finlandssvenska. Hon lutar sig fram över bordet, samtidigt som hennes händer rör sig oupphörligt. Energin från Anna-Lena Laurén går att ta på när hon inlevelsefullt börjar beskriva sin uppväxt i Pargas i sydvästra Finland.
– Jag växte upp i en liten by som ligger på en ö. Vi hade får och höns. Jag red en hel del, det gör jag fortfarande förresten. Hela min uppväxt var väldigt trygg. Men också fri. Vi var och simmade i sjön utan vuxna redan när vi var små. Mina föräldrar visste inte var vi höll till. Så är det ju inte i dag, när barn bli överbeskyddade. Men där fick jag min inre säkerhet, min tro på mig själv.
Anna-Lena berättar att hon plöjde böcker under sin uppväxt, spaltmeter och bokhyllor, uppifrån och ner.
– Jag älskade att skriva. Jag var faktiskt aldrig så intresserad av människor. Läste mest en massa böcker. Jag lärde mig att läsa själv när jag var liten. Och under min uppväxt drömde jag om att bli författare, sen journalist. Men då insåg jag att jag måste förstå mig på människor. Förstå vad dom vill säga, egentligen.
Hon menar att det är särskilt viktigt i Ryssland, som har ett indirekt uttryckssätt.
– Ställer du en fråga i Ryssland om kriget så får du ett helt annat svar. Ryssar vill inte tala om jobbiga saker. Det tog mig en hel del tid att komma igenom det där. Inställningen i Ryssland är att: Vi lever inte, vi bara överlever. Alla säger så. Och det är så klart bekvämt i dag. Då behöver man inte ta ställning till nåt som händer. Krig eller inte.
Anna-Lena fascineras av den ryska mentaliteten. En fascination som väcktes redan under studietiden.
– Ja, det var under 90-talet som jag åkte dit första gången på ett utbyte. Det var inte helt okomplicerat eftersom min pappa var stark antisovjet, född under samma år som vinterkriget som han är. Men ryssar är väldigt speciella, öppna och nyfikna på ett sätt. Men på ett annat sätt avskärmade.
Hon pekar på historien som satt sin prägel på människorna. Livegenskapen, en form av slaveri, avskaffades så sent som 1861. Sedan kom sovjettiden med KGB. Under perestrojkan blev det fritt, men fattigt och var man för sig själv. Nu är det Putin som styr - med järnhand.
– Rädslan finns där hela tiden. Den är jättestark. Samtidigt som alla låtsas som ingenting. Det som sker det sker är ett talesätt. Det ryska folket har genom århundraden försökt att undvika allt vad staten och myndigheter heter. Och en hel del tid går åt till att hålla dem borta från sitt liv.
Och som en konsekvens av en frånvarande demokrati finns mycket få fria medier i landet kvar. De få publikationer som finns, lever under ständigt hot.
– Många frågar mig hur det är att jobba som utrikeskorre för Ryssland och leva där. Men min situation är ingenting mot de inhemska oberoende journalisternas. De få som finns. Där pratar vi hot på allvar. För media generellt i Ryssland är en förlängd arm för statsapparaten, Kreml.
Hon beskriver hur ryssar hon pratar med tydligt proklamerar att de inte tar del av några medier.
– Dom klagar och säger att det inte längre går att veta var som är sant. Och så är det ju. I statsmedia finns så många olika versioner av det som sker. Och därför vet dom inte vilken version som är sann, om ens någon. Men det finns fortfarande säker information att få tag på om man vill, på nätet. Och alla vet vad som egentligen är sant. Men man orkar eller vill inte ta in det.
Hon tar upp det pågående kriget som ett exempel.
– Oavsett var Putin och Kreml säger så vet de flesta ryssar att det pågår ett anfallskrig. Det här har skapat enorma sprickor i samhället. I början bråkade mina vänner sinsemellan om kriget. Nu låtsas man inte om det längre.
Men polariseringen finns inte bara i Ryssland. Anna-Lena Laurén ser den över hela världen. Och hon är orolig för vad som komma skall.
– Det som sker nu är som taget ur Putins instruktionsbok. Aldrig lyssna på motståndarens bästa argument. Ljuga. Tankegodset att elda upp hat mot etablissemang, driva testen om en världskonspiration, vilket var vanligt i Sovjet. Angreppen på medier. Och anklagelser om att etablissemanget inte bryr sig om folket. Som om folket vore en enhetlig organism.
Anna-Lena Laurén är övertygad om sociala mediers roll i den nedgång vi kan se för demokratier i världen.
– Ja, populismen sprids via sociala medier. Men vi ska heller inte underskatta att urbaniseringen och globaliseringen lett till stora orättvisor. Och det finns en arrogant inställning i väst. Som skapar splittring. Förlorar du jobb, din identitet är det klart att människor blir arga och bittra.
Situationen i Ryssland är inget undantag. Och förutsättningarna att bedriva arbetet som utrikeskorrespondent blir allt svårare. Även om det ändå finns en vardag.
– Vårt liv är väldigt likt det vi skulle haft i Finland eller Sverige. Min 12-åriga dotter går i skolan. Jag sticker ut på intervjuer på dagarna. Vi bor i ett vackert 100 år gammalt hus. Vi brukar hänga i stallet ofta där vi har samma dressyrtränare. Och min dotter sysslar med kosackridning. Vi har goda vänner här och bor gärna kvar. Men vi får se hur det blir nu. Vi måste ju förnya våra visum var tredje månad. Så vi lever lite tre månader i taget.
Selanderpriset, som förutom en statyett av JA Selander, även innebär en prissumma på 100 000 kronor tänker Anna-Lena Laurén lägga i sparbössan för att kanske köpa en häst i framtiden. Hon är tacksam för priset och äran det innebär.
– Ja, verkligen. När jag fick utmärkelsen blev jag tvungen att läsa på lite om JA Selander. Han var en fantastisk person. Han stod upp för de grundläggande fri- och rättigheter vi har i väst. Demokratin. Alla människors lika värde. Och han var också en av de få som tidigt såg vad som höll på att hända i Sovjet och Tyskland. Hoten mot Finland. Han kritiserade ju tidigt inte bara nazismen utan också bolsjevismen för vad den var.
Hennes egen yrkesgärning handlar om att försvara det fria ordet i dagens Ryssland. Hon lägger sitt fokus på att prata med människor på gatan. I vardagen. Att genom deras berättelser om sina liv skildra de större skeendena i landet.