"Ska man se en fars ska man se den här", säger chefen när hon ringer och ber mig recensera Peter Dalles version av "Kom igen Charlie!".
Fair enough. Det ska alltså sägas direkt: fars är inte riktigt min genre. Kanske är det för att den kräver sina överdrifter – något som lätt passerar gränsen till buskis.
Så är det inte här. Oscarsteaterns uppsättning av den här 80-talspjäsen är nämligen späckad av idel skickliga skådespelare. I rollen som Charlie, den kufiska huvudfiguren, befinner sig Robert Gustafsson i sitt esse.
Först levererar han mest i form av minspel. Därefter, i takt med att karaktärsutvecklingen fortskrider, i form av fysiska exerciser som till slut är ren akrobatik. Ändå blir det aldrig överspelat i förhållande till formen, och det gäller även resten av ensemblen.
Historien ser i korta drag ut som följer: Charlie och hans vän Froggy (Claes Månsson) anländer till ett slitet pensionat där Charlie ska få tillbringa några dagar medan Froggy är ute och spränger berg. Charlie är så förtvivlat blyg att han måste andas i påse vid blotta tanken på social interaktion, något som får Froggy att ljuga ihop en historia om att hans vän inte kan språket.
Planen omkullkastas omedelbart av värdinnan Bettys (Suzanne Reuter) enorma upphetsning över att för första gången i sitt liv få träffa en "utomländare". Dramat trappas upp när det visar sig att två Ku Klux Klan-medlemmar, David och Owen, konspirerar mot Betty och hennes gäster Catherine och Ellard.
Ku Klux Klan, är det verkligen humor? Ja och nej. Detta är ytterligare ett skäl till att "Kom igen Charlie!" är en bra fars: den innehåller, mitt i skrattfesten, ett stråk av allvar. Inte minst i dessa dagar finns det en poäng i att se samspelet mellan Charlie, Betty, Catherine och Ellard gå från total oförståelse till totalt samförstånd.
Så värst flerdimensionellt blir det i och för sig aldrig. I "Kom igen Charlie!" är man antingen ond eller god – en uppdelning som för tankarna till den 13/87-retorik som jag för egen del ser som föga produktiv.
Men att önska sig gråzoner av en fars är nog att önska sig för mycket. Mot slutet, när Ku Klux Klan slänger av sig kåporna och börjar dansa, känner i alla fall jag visst hopp om livet.