Intresset är enormt och förväntningarna är skyhöga och det är lika bra att säga det redan nu: de infrias med råge.
Folk i publiken gråter och skrattar, där emellan är det knäpptyst i stolsraderna. Trots att alla, både de som har läst Fredrik Backmans roman och de som inte har läst den, hela tiden vet vad som ska ske, råder ett tillstånd av andlös spänning i salongen.
Johan Rheborg är nämligen magnifik i rollen som den på ytan vresige och känslolöse Ove, och manusförfattaren Marie Persson Hedenius har gjort ett mycket bra jobb när hon byggt om och skalat ner romanen till en monolog på en timme och en kvart. Emma Buchts regiarbete fokuserar på att hålla Ove i lågintensiv rörelse på scenen och att tajma in alla de tiotalet bifigurer som Johan Rheborg karaktäriserar med små gester och ändringar i tonläget. Tempot och publikens intresse hålls uppe utan att den lågmälda och i grunden sorgliga historien förvandlas till flåsig fars.
Ove är en man i övre medelåldern. Bortrationaliserad från sitt jobb som byggnadsingenjör och nybliven änkling. Han är missnöjd med samtiden och hur folk är nuförtiden. De kan ju inte backa med släpkärra och kör bilar som Audi och BMW, trots att det fortfarande finns bilar av märket SAAB på marknaden. De klär sig i gympakläder och respekterar inte skyltar. Allt detta konstaterar Ove under sina evinnerliga inspektionsrundor i radhusområdet.
Men Ove är ingen "grumpy old man" och kverulant i största allmänhet. I Johan Rheborgs gestalt möte vi en djupt deprimerad man vars enda mål är att ta livet av sig, men som inte riktigt kan uppnå tillräcklig handlingskraft och beslutsamhet för att verkligen genomföra självmordet. Alla hans försök misslyckas i sista stund.
Mycket beroende på Oves nya grannar, en familj där den höggravida kvinnan Parvaneh snabbt genomskådar Oves situation och börjar tränga sig på och locka honom tillbaka till livet.
"En man som heter Ove" har det mesta. Humor och feelgood mot svart bakgrund. Det är stora, varma portioner av tolerans och medmänsklighet, och man vore väl ogin om man inte reservationslöst föll för allt detta?
Dessvärre finns en hake och den är att berättelsen "En man som heter Ove" helt saknar skruv, allt är förutsägbart och tillrättalagt. Det är inte dåligt, men snart nog börjar man längta efter Percy Nilegård.