I den lilla landsortskommunen regerar den inställsamme, ängslige och ganska inkompetente kommundirektören Henning Hult (Markku Kelloniemi). Tillsammans med sin uppnästa, nyfikna och karltokiga hustru Beatrice och den bortkomna och hunsade dottern Harriet (Rebecka Melin) lever han gott på de förmåner som jobbet för med sig i form av representation, resor, konferenser och ett generöst tjänstebilsavtal.
Hans närmaste medarbetare, förvaltningscheferna (spelas av Erik Andersson, Robert Johansson, Fatima Rosendal och Anton Wahlström Gren), arbetar enligt samma principer. Deras egen vinning är viktigare än brukarnas och stan är helt enkelt ganska illa skött.
Under ett sammanträde berättar kommundirektören att han har fått ett brev från en kollega som varnar för en kommande revision som ska utföras av en anonym statstjänsteman.
Nu drar en febril aktivitet i gång i kommunhuset för att sopa igen spåren efter kvittofiffel och vanskötsel. När man inser att det blir svårt att hinna städa upp i den kommunala administrationen beslutar man sig för att ta reda på vem den hemliga tjänstemannen är och försöka muta honom.
Det visar sig att nyheten om revisionen redan läckt ut på stan och kommundirektören får tips om en skum person som tagit in på stadshotellet tillsammans med en assistent.
Nu får publiken veta att "tjänstemannen" egentligen är Charlie Berggren (Pär Holm), en stekare från Östermalm med spelskulder som är ute på "springnotsturné" med sin kompis Ossie (Anton Wahlströn Gren). Men detta vet ju inte kommunpamparna, och så rullar farsen/musikalen på i ett rasande tempo, fullspäckad av populärmusik och dansnummer, med förutsägbara förvecklingar men en något oväntad upplösning.
Det är i slutet av första akten som "Revisorn" i Kolhusteaterns tappning är som bäst. När Charlie och Ossie etableras i spelet blir man trygg, för det är nu som storyn blir intressant och tempot på scenen kommer upp i styrfart. Pär Holm och Anton Wahlström Gren sjunger dessutom bra och är i sina gestalter i sin egen tid.
Det där med tiden är nämligen ett av problemen jag har med föreställningen, den känns full av anakronismer. Nikolaj Gogols pjäs "Revisorn" hade premiär 1836, och var en satirisk skildring av sin samtid.
Kolhusteaterns version tar upp många av dagens stora frågor om skola, äldreomsorg och infrastruktur. Varför tycks då scenografin, scenkläderna och kvinnosynen hämtad från 1950-talet och musiken mest från 1980-talet?
Tja, det kanske inte spelar så stor roll när den välkoreograferade och välrepeterade ensemblen bjuder på fräsiga rocklåtar och lockar publiken till gapskratt efter gapskratt. Och visst är det härligt att se det självförtroende som strålar från alla medverkande i showen.