Evert Taubes Så skimrande var aldrig havet omramar uppsättningen av det välkända äktenskapsdramat "Dödsdansen", som går på turné genom landet och nu landade i Eskilstuna.
Men det är inte något skimrande äktenskap som spelas upp för öppen ridå, när de giftiga och cyniska replikerna haglar som intensivast. 25 år har makarna varit gifta. Hon, skådespelerskan, som gett upp sin karriär för den familjelycka som tycks ha flytt. Han, den beräknande militären som inte kommit särskilt långt på befälsstegen. Tillsammans framlever de sina grälsjuka och rutinfyllda dagar på en befäst ö, där han har gjort sig omöjlig i alla sammanhang. Han anser att alla runt omkring är pack och ingenting annat.
Mitt i all stickighet dyker kusinen upp, han som blir vittne till parets intern uppgörelse och som själv har en viss betydelse för utgången.
Mycket av det som sker på scenen speglar tyvärr verkligheten. Så här instängt och bittert kan ett långt äktenskap bli, då som nu. Visste jag inte att mäster Strindberg författat kunde det likväl ha varit vår tids herr Norén som skrivit. Fast den sistnämndes texter är nog mörkare, hos Strindberg finns det trots allt en form av framtidstro under uppgivenhetens flagg.
Görel Crona och Johannes Brost, två ärrade scenrävar, har i den här upplagan av Dödsdansen sällskap av Henrik Norman. Trion gör mycket trovärdiga tolkningar, där inte minst de cyniska undertonerna lockar till halvkvävda skratt och kanske misshagliga igenkännanden. Regin är tydlig, var och en av de tre driver fram som enskilda skepp på havet men är ändå starkt beroende av varandra. Inte minst dialogen fungerar utmärkt och pådrivande.
Men det är märkligt hur svårt det är att locka teaterpublik i Eskilstuna. Här fanns det två riktiga affischnamn, men ändå var salongen bara halvfylld. Tråkigt!