Då är Joel Spira en alldeles underbar Gösta Berling. Vacker, karismatisk, svårmodig och snäll, men ack så självupptagen, naiv och destruktiv.
Även den som gillar Selma Lagerlöfs debutroman "Gösta Berlings saga" som gavs ut år 1891, kommer att känna sig hemma i dramatiseringen. Pjäsen är storyn trogen och man har tagit med den för Lagerlöf så närvarande värmländska naturen upp på scenen. Understundom lyckas man också gestalta något av den magi som ryms mellan bokens pärmar och göra Gösta Berling och de andra människorna i dramat relevanta för vår tid.
Men det tar ett bra tag innan vi kommer dit.
Gösta Berling börjar precis som i romanen med att äntligen stå i predikstolen. Predika kan han. Men han kan också supa och tycka synd om sig själv. Därför blir han avsatt från sitt ämbete. Det är vinter och bitande kallt. Gösta Berling ligger utfattig och stupfull i en snödriva och väntar på att frysa ihjäl när majorskan (Ann Petrén) på Ekeby hittar honom och övertalar honom att följa med henne hem och bo i en flygel på hennes gods tillsammans med ett gäng äldre ungkarlar som går under benämningen kavaljerer.
Gösta följer med. Det går några år. Han lever gott under majorskans beskydd till den dag då han och kavaljererna förnekar henne och ser till att hon fördrivs från gården. Kavaljererna, med den unga vackra Gösta som informell ledare, kör brukets ekonomi i botten. Dessutom förför Gösta Marianne Sinclair (Kirsti Stubø), dotter till den hårdföre brukspatronen på ett bruk i närheten. Fram hit är "Gösta Berlings saga" rätt seg. Allt sker i ett rasande tempo, men det är mest ett redovisande pratande på scenen. Fast när Marianne förskjuts av sin far och nästan fryser ihjäl, och sedan också drabbas av smittkoppor och förlorar sin skönhet, då glimrar det till och börjar bli roligt.
I andra akten har scengolvet lagts under vatten, vilket får den mörka granskogen i naturlig storlek som växer på scenen att kännas ännu mer trolsk. Nu träder Sofia Ledarp som grevinnan Märta Dohna in i handlingen och henne slår det gnistor om, både i samspelet med Morten Løvstrøm Olsen som den korkade greve Dohna och Joel Spira som lyfter och blir den där karismatiska Gösta Berling som brottas med stora känslor och får kvinnorna på fall, och som till slut mognar till en ansvarstagande man som finner mening med livet i arbete och äktenskap.
Ensemblen är stor och namnkunnig, och många gör riktigt fina gestaltningar av de berömda litterära figurerna. Ann Petrén levererar en mäktig majorska, Samuel Fröler gör en lagom diabolisk Sintram, för att nämna några. Sedan måste man nämna musiken som finns med som en röd tråd, somlig nyskriven, framförd live på scenen av en fantastisk stråkkvartett med Jon Nilsson som kapellmästare.