På kvällstidningarnas hemsidor erbjuds ibland tester som ska avslöja om ens chef eller sambo är psykopat. Om man hade gjort det testet på Rickard, hertig av Gloucester och blivande kung, hade han garanterat fått full pott. Av alla världsdramatikens onda män är Rickard tveklöst den mest maktgalna och falskt lismande.
Desto större blir kontrasten när Jonas Karlsson försynt smyger sig in framför ridån på Dramatens stora scen med en kaffetermos i hand. Liksom slökörad i hela kroppen kommenterar han lite generat situationen, men lyckas sedan få igång hela publiken i en hejaramsa för honom själv.
Redan där, innan ridån ens gått upp, bryter regissören Stefan Larsson fiktionen. Det här är teater, påminns vi. Och Rickard en fullfjädrad manipulatör. När Jonas Karlsson vinklar upp ena mungipan, bara en aning, vet man inte om det är ett charmerande leende eller ett livsfarligt rovdjursgrin.
Jonas Karlsson är förstås lysande som Shakespeares blodtörstiga kung. Man skulle kunna ge honom en biroll utan repliker och placera honom i ett hörn av scenen — och han skulle ändå dominera showen. Här blir han en mordisk men förförisk skurk vars galenskap och förföljelsemani utvecklas i takt med morden och tyngden av kungakronan. Jonas Karlsson skildrar utvecklingen med små men effektiva nyanser. Leendet i mungipan uteblir, kroppen blir tyngre, ticsen tilltar.
Men "Rickard III" på Dramaten är ändå långt ifrån en enmansshow. Ingela Ohlsson är fantastisk som förkrossad mor till de mördade småprinsarna och när Rebecke Hemse sörjer en död make och svärfar sipprar ångesten nästan ner i salongen.
Kvinnornas stora sorg och offer blir ännu tydligare eftersom Stefan Larsson buntat ihop alla dessa manliga lordar, biskopar, släktingar och budbärare som Shakespere fyllt sin tragedi med och fördelat dem på fyra skådespelare. Det är ett både smart och roligt grepp och Torkel Petersson, Reuben Sallmander, Danilo Bejarango och Christopher Wagelin lyckas med små medel hoppa i och ur rollerna utan att det blir rörigt.
När de inte är i centrum sitter alla rollfigurerna svartklädda i en rad stolar på scenen och iakttar ränkerna och morden, som en dömande tribunal eller kanske ett begravningsfölje?
Stefan Larsson gör "Rickard III" till ett högst aktuellt drama om intrigant maktspel och livsfarliga populister. Och Jonas Karlssons sneda leende förföljer mig oroligt ända in i drömmen. Charmör eller mördare — ibland är det svårt att veta säkert. Och världshistorien är dessvärre full av exempel på när publiken tagit miste.