123 Schtunk är teaterensemblen där skrattet är viktigare, mycket viktigare, än att uppsättningarna håller sig till originalmanus. De clownsminkade skådisarna stoltserar med att "varje kväll är unik" och publikens medverkan på scen är en stor del av konceptet där Lasse Beischer, Josefine Andersson och Dick Karlsson spinner vidare på åskådarnas reaktioner.
När det kommer till "Amadeus" har trion bantats ner till duo då Andersson inte medverkar i denna produktion men väl i de andra som "schtunkarna" kör parallellt med denna.
"Amadeus" skiljer sig därigenom aningen mot teatergruppens tidigare föreställningar genom att publiken har en ännu mer bärande roll än tidigare. Just på grund av att ensemblen är mindre. Därför är det också roligt att se att teaterbesökarna är mer än med på noterna. Till och med Mia som lider av clownskräck - coulrofobi - kliver upp på scen för att bli en del av föreställningen. Det bevisar vilken institution Schtunk vid det här laget har blivit. Tillit är en av de finaste komplimanger man kan få.
Själva berättelsen om en av världens främsta tonsättare är denna torsdagskväll mer en aningen luddig ram än en röd tråd som handlingen kretsar kring. Och det funkar, för det mesta, men under långa perioder är det bara de tidstypiska perukerna och kläderna som faktiskt påminner oss om handlingen.
Det som gör att "Amadeus" inte är riktigt av samma kaliber som schtunkarnas tidigare produktioner är faktumet att Lasse Beischer är ensam skådis på scen. Musikern Dick Karlsson har - av förklarliga skäl - inte samma scennärvaro som sin kollega. När Josefine Andersson är med på scen märks inte detta lika mycket, men i kväll så tappar föreställningen fart när Karlsson står ensam på scen.
Naturligtvis är 123 Schtunk väl medvetna om detta och bakar in detta faktum som en del av föreställningen. Det skapar ett sorts lugn hos publiken, och även om "Amadeus" är den svagaste av de Schtunk-produktioner som undertecknad har sett är den fortfarande fantastiskt rolig.
Om man får önska så får Henri Kokko gärna återvända till ensemblen. Då tror jag att Dick Karlsson skulle hitta sin plats i gruppen och vi skulle ha ett rödnäsat dreamteam.