På ytan alltså. För under alla spektakulära kostymer och skräckinjagande masker, halsbrytande dansnummer och den steampunkiga, futuristiska scenografin, är Ronja, Birk och Mattis sig alldeles lika från både Astrid Lindgren bok och Tage Danielssons filmatisering från 1984.
Borta är den medeltida borgen och de vadmalsklädda rövarna. På den stora scenen råder en postapokalyptisk science-fiction-estestik, som omfattar metallkonstruktioner, maskiner, elkablar och slangar. Mattisrövarna ser ut att ha hämtat sina kläder ur kostymförrådet till Mad Max-filmerna, och Borka och hans gäng att ha botaniserat i logerna hos rockikoner som Slash och Tom Petty eller hittat sina outfits hos något mc-gäng.
Musiken är till stora delar samtida dansmusik och ensemblenumren innehåller ett rikt mått av nycirkusakrobatik och streetdance. Rumpnissarna gör skäl för sitt namn, med stora pilatesbollar i byxorna stutsar de fram på rumporna och ställer sin högst relevanta fråga: "Vofför gör di på detta viset?".
Behöver vi detta? Behöver Ronja detta?
Ja, absolut! Ronja Rövardotter i regi av Ronny Danielsson med Misa Lommi som Ronja, Björn Elgerd som Birk och Jacob Nordenson som Mattis, är en underbar föreställning som man absolut ska ta med sina lite äldre barn och se.
För de mindre barnen är Ronja Rövardotter alldeles för otäck med sin skräckromantik, de råa rövarna och de farliga varelserna som vildvittrorna, grådvärgarna och De underjordiska.
Visst skulle man kunna invända att vissa av rollgestaltningarna är väldigt lika dem i Tage Danielssons film. Jacob Nordensons Mattis har stort släktskap med Börje Ahlstedts, och Carl-Åke Erikssons Skalle-Per är galet lik Allan Edwalls. Men det kan ju också vara så att det är det hos betraktaren som dessa bilder sitter så djupt att de skymmer sikten.
Hur som helst är Astrid Lindgrens berättelse, om barn som blir ungdomar, gör uppror mot sina föräldrar och vägrar att ärva deras konflikter och kriminella livsstil, evig och allmänmänsklig. Den försvinner inte bakom alla spektakulära visuella smällkarameller som denna iscensättning bjuder på. Ronja Rövardotter innehåller starka känslor, så ta gärna med näsduk.
Det bästa är ändå att föreställningen bjuder på scener som verkligen tar ut svängarna när det kommer till vad man kan åstadkomma visuellt på en scen med hjälp av ljud, ljus, koreografi, scenografi, kostym, musik och skådespeleri. Som när Ronja lockas av De underjordiska, eller när Birk och Ronja sugs ner i Glupafallet.
Lägg därtill att Birk den här gången slipper vara så förbålt töntig. Björn Elgerd gör honom i en kaxigare version som man faktiskt gillar.