Om man inte gillar sentimentalitet, romantik eller stereotypa könsroller är det lätt att fnysa åt "Kameliadamen". Särskilt om man bara är ytligt bekant med storyn eller läst Alexandre Dumas D.y:s roman från mitten av 1800-talet bokstavligt.
Handlingen kretsar kring den lyxprostituerade (men mycket renhjärtade) Marguerite, som möter kärleken i den unge, vackre, men inte särskilt rike Armand. Hon följer sitt hjärta och ger upp lyxlivet i Paris för ett enkelt liv med honom, men offrar sedan sin lycka för att rädda Armands rykte. Tillbaka i Paris lever hon fattig och sjuk och dör till slut. Sitt sista andetag drar hon dock i armarna på Armand.
Berättelsen om "Kameliadamen" har legat till grund för film, opera och musikal som till exempel "Moulin Rouge". Det vanliga är att historien till stora delar skildras ur Armands perspektiv och gör honom till en hjälte vars kärlek "räddar" Marguerites själ.
Så är det inte i Katrine Wiedemanns iscensättning av "Kameliadamen" på Stadsteatern.
Visst är det både sorgligt och romantiskt, flera i publiken plockar fram näsdukarna när det är dags för slutscen. Men här är det Marguerite, fantastiskt gestaltad av Helena Bergström, som står i centrum för berättelsen och genom sin oegennyttiga självuppoffring blir frälsare i stället för frälst.
Vi möter först Marguerite i en drömscen, hon ligger i rännstenen och är nära döden. I nästa scen är det party. Den rike bankiren Varville (Sven Ahlström) ska komma, och hans pengar kan vara det som en gång för alla styr upp Marguerites ansträngda ekonomi. Men till samma fest kommer även Armand, spelad av Simon J Berger. Han har länge spanat in Marguerite. Det uppstår ett missförstånd när Marguerite tror att den unge, vackre Armand är bankiren. När sanningen uppenbaras skickar hon i väg Armand, och ser till att förföra bankiren.
Så rullar berättelsen på. Den sjukliga Marguerite lever i förnedring med bankiren för att överleva ekonomiskt, medan den naive Armand lockar med ett annat liv.
Det är ju bara det att det inte är så enkelt. Och det blir förstås Marguerite som drar det kortaste strået, hur hon än väljer. Till slut har hon gett upp allt. Både sin kärlek och sina ägodelar. Och när sjukdomen slår till sviker så gott som alla hennes vänner.
Helena Bergström är som sagt fantastisk. Regissören har valt att låta publiken slippa se henne hosta ihjäl sig. I stället får vi se en mogen kvinna i all sin prakt som i nästa minut är sjuk och grå. Helena Bergström tycks ha en inre strömbrytare med vilken hon kan knäppa på och av sin strålglans. I på-läget syns ingen annan på scenen.
I andra akten leder den fina kemin mellan henne och Simon J Berger till en skön magkänsla. Det är vackert och underhållande på hög nivå.