Situationen för Eva är den att hon sen rätt nyligen lever ensam med sönerna, hennes mamma har dött, hennes syster flyttat utomlands och vi har flyttat 60 mil bort. För första gången anar jag att Eva nog tycker lite synd om sig.
Det normala för Eva är annars att hjälpa andra. Skjutsa på ishockeyträningar över hela Sörmland, ta hand om hundar, barn, hushåll, arbete utan att klaga. Eva har alltid stått upp och viftat bort barnafödslar och traktorkrossade tår med ett skratt. Mitt under småbarnsåren kunde hon som avkoppling producera mängder med virkade bårder och dukar som hon generöst försåg sin omgivning med. Tycka synd om sig själv fanns inte med i hennes världsbild.
Eva föddes i Stockholmstrakten – de senaste 15 åren har hon bott i Flen – och som svägerskor lärde vi känna varandra 1980 när Eva gick på Naturbruksgymnasiet. Allergier satte stopp för djurarbetet och hon fick istället vårda människor genom åren. Att hon senare genom separation egentligen inte längre hörde till familjen har vi aldrig brytt oss om, i maj i år var Eva med vid svärföräldrarnas guldbröllopsfest som en självklar familjemedlem.
Den här våren blev Eva sjuk. Hon hann bara med sin första cellgiftsbehandling innan sjukdomen avslutade hennes liv. Under de tre veckorna på sjukhuset fortsatte dock Evas personlighetsutveckling och hon kunde till och med ringa på klockan och be om hjälp mot slutet. Vid något tillfälle kunde hon också uttrycka att hon nog tyckte lite synd om sig själv när kroppen stegvis slutade att fungera, men mest oroade hon sig för sina söner. Flera besökande fick uppdrag att ta hand om dem i framtiden.
Eva skulle fylla 49 år i november. Hon dog förstås alldeles för tidigt, 22 juni i år. Hon fick till exempel inte uppleva frukterna fullt ut av sin fostran och se resultatet av hennes livsverk, de fyra sönerna, som under mammas sjukdomstid visat på generositet, gemenskap och omtanke mot varandra och oss andra närstående helt i Evas anda.
Hanne Uddling