Demensboendet Fridhem i Torshälla fick gott betyg i senaste brukarenkäten, men flera anhöriga likställer verksamheten vid förvaring. "Varför inte dagligen spela minnesspel med de boende, duka fint och göra måltiderna till en trevlig samvaro, tillåta att djur kommer på besök och bjuda hit en förskoleklass?"
– Det gör så ont att klaga på finsk personal, men vad har vi för val? Nästan varje gång vi åker hem från boendet behöver man torka tårar och samla ihop sin sorg över hur våra kära har det.
Ofta kan det hjälpa en demenssjuk att höra och få tala sitt hemspråk. Det är en anledning till att Soili Pesonen och Kaisa Närvänen har sin man respektive syster på den finska avdelningen Fridhem på Spångagården i Torshälla.
– Sedan Seppo kom hit har han blivit mycket sämre, han ligger mest bara och det händer ingenting. Dagarna blir en enda lång väntan på att gå och lägga sig. De boende sitter ensamma medan personalen håller till på kontoret eller är upptagna med sina mobiler. Det råder sån total likgiltighet. Några av avdelningen arrangerade aktiviteter har jag aldrig sett på de här två åren, säger Soili.
Kaisas syster Pirjo är beroende av sina glasögon, men dem har hon sällan på sig när de anhöriga kommer. Ibland har hon inte ens underkläder, och Kaisa upplever att systern ofta är smutsig.
– Är personalen oerfaren? Eller bara ointresserad av sitt jobb? Tvätten ligger ihopskrynklad och bara inkastad i klädskåpet, gör man så hemma också? Finns det verkligen inte tid till lite mänsklighet, det krävs så lite för att dementa ska bli glada.
– Soili och jag pratar med alla när vi är här, läser för dem och spelar musik. Man ser verkligen hur lite stimulans får dem att leva upp, textrader i sånger kan komma tillbaka. Vi har frågat varför personalen inte kan låta radion stå på i allrummet, och duka fint vid måltiderna så de blir en lugn och trevlig samvaro. De hinner inte, säger de.
Soili Pesonen arrangerar på egen hand ofta underhållning på Fridhem. Hon är också en av initiativtagarna till Frivilligcentrums helt nybildade minnescafégrupp; ett gäng som åker runt till äldreboenden i kommunen och leder aktiviteter för de boende.
– Tunagården och Strigeln har tagit emot oss med glädje och entusiasm. Just på Spångagården har det varit lite trögt, tyvärr.
En person som vill vara anonym kämpar för att inte låta bitterheten ta över när hen beskriver upplevelserna av Fridhem.
– Jag har under åren med min anhöriga på avdelningen bevittnat flera allvarliga händelser där personalen visat aggressivitet mot de gamla.
De anhöriga tar också upp den stora inglasade och takförsedda balkongen, som mest står tom, nedkissad på flera ställen och fylld med cigarettfimpar (trots rökförbud) och torra krukväxter. Den kunde ha gett mycket glädje under den långa varma sommaren, och året om, om de boende kunnat vistas där.
Enhetschefen Nina Prytz har inte nåtts av de anhörigas kritik och beklagar att de upplever avdelningen så här, trots de fina resultaten verksamheten fick i senaste brukarenkäten.
– Jag är stolt över min personal som gör ett fantastiskt jobb. Vi har två gruppaktiviteter i veckan och däremellan erbjuds promenader och annat, som på alla andra boenden i kommunen. Och vi är jätteglada över att Frivilligcentralen ska komma till oss en gång i veckan och leda aktiviteter som bakning, spel, utevistelse och annat som önskas.
Nina Prytz önskar att politikerna ville konkretisera omsorgens åtaganden.
– Så det blir tydligare både för oss och för anhöriga vilka krav som ställs på gruppaktiviteter och utevistelse.
Spångagården väntar på att Kfast ska sanera det nedkissade balkonggolvet med skurmaskin.