I Sverige har alla sett journalfilmerna där freden firades genom att folk samlades i centrala Stockholm och vandrade Kungsgatan fram och tillbaka och slutligen fick vada i all papperskonfetti som vräktes ut från kontoren.
I Polen var inte papper det man kom sig för att riva sönder i små bitar, däremot fanns det gott om både vapen och ammunition, och ingetdera skulle väl användes mer nu så alla som hade ett vapen riktade det rakt upp i luften och fyrade av salvor på salvor för hjärtats lust.
– Jag kommer i håg att all denna skottlossning först hördes avlägset och sedan kom allt närmare, säger Dan Benendo. Men alla skrek samtidigt att kriget äntligen var slut.
Den första rädslan ersattes snabbt av en bubblande glädje. Och firade gjorde alla grundligt.
– Det var en sådan fantastisk lättnad. Men samtidigt visste alla att allt var förstört. Allt skulle behöva byggas upp från början igen.
Finns något att klaga på så var det att firandet tog slut för snabbt. Allt för snabbt skulle dessutom folket delas upp på nytt och många av de som borde firats som hjältar utsattes nu för utrensningar i stället.
– Kommunister, muttrar Dan Benendo.
– Många gamla polska motståndsmän avrättades och väldigt många deporterades till ryska fångläger, säger Dan Benendo, som fyra år efter krigsslutet tipsades om att kommunisterna hemma i Polen var just honom på spåren, och valde att fly till Sverige.
Ändå vill Dan Benendo nog hävda att hans egen familj var relativt lyckligt lottade. Om uttrycket tillåts.
– När kriget kom till Luków, en liten stad mellan Warszawa och Lublin, fanns här 24 000 invånare. När det var över var vi 4 600 personer kvar i livet.
Dans egen storebror var ett av de tidigaste offren.
– Han mördades av tyskarna 1939 och allt tror jag berodde på att soldaterna trodde att han var klädd i militäruniform när det i själva verket var skoluniformen.
Det här minnesbilderna återkommer ofta för Dan Benendo.
– De slog ihjäl min bror mitt framför ögonen på oss i familjen. Och jag glömmer aldrig ljudet av gevärskolvarna som krossar ben... Jag kan fortfarande än i dag höra det här ljudet hur ben går sönder under gevärskolvarna... Min mamma som försökte gå emellan slogs medvetslös av en annan gevärskolv. Och det räddade hennes liv, tror jag.
Dan var 14 och också klädd i skoluniform. Men en annan sorts uniform.
Senare utbildades unge Dan Benendo till pilot och flög många uppdrag för polska flygvapnet som stred tillsammans med ryssarna i krigets slutskede.
– Vi hade små flygplan och kunde både landa och starta på nästan ingen yta alls. En liten äng, eller ett fält mitt i skogen, det var så man strök trädtopparna ibland, men det gick bra.
Passionen till just flygplan har sedan följt med i hela livet.
– Nu får jag inte flyga mer, men det beror på en stroke jag fick för lite sedan. Jag tycker fortfarande om att flyga med, om jag får chansen.