– Begravningen är en hyllning till den avlidne och det liv man har levt. Kärnan i allt är att jag tycker att det är så viktigt att det blir ett fint farväl, att det blir rätt känsla. Man får inte en chans till.
När den forna beteendevetaren och enhetschefen inom öppenvård hemtamt intar Sankt Olofs kapell i Torshälla är det svårt att tro att hon bytte bana för mindre än ett år sedan.
– Ser du vad vackert det är vid dörren när man ser gången till kapellet. Här har jag fotat till min Instagram.
Att prata om döden är något många av oss undviker. Frida Johansson känner inte så, varken på ett professionellt eller privat plan.
– När det ofattbara har hänt, man har förlorat en anhörig och är i chock så finns det en ensamhet och en utsatthet. Min mamma gick bort när jag var 17 år, det har präglat mig. Det är inte så jag presenterar mig men det kanske känns att jag är trygg i att prata om döden, säger hon och drar paralleller till alla år inom öppenvården där hon exempelvis varit kontaktperson.
– Jag har stått där i svåra livssituationer – och stått kvar.
Sommaren 2020 närvarade hon vid en begravning där personen som höll i ceremonin gjorde så starkt intryck att Eskilstunabon gick hem och googlade.
– Aha, det heter borgerlig officiant. Det var det han var.
Nästa steg mot det kommande yrket var en tredagarsutbildning i Stockholm. I april i år hade hon samlat tillräckligt med mod för att göra slag i saken och Fridas ceremonier, med Sörmland, Västmanland och Stockholm som upptagningsområde, blev verklighet. De flesta kontakter sker via begravningsbyråer.
– Det viktiga är att det blir en ceremoni som är skapad utifrån personen vi ska hedra och minnas. Min uppfattning är att de flesta inte känner till hur delaktig man får vara som anhörig.
Efter samtal med anhöriga skriver hon en ceremoni präglad av deras berättelser och anekdoter. Sedan får de ta del av den.
– Jag vill att kunden ska vara nöjd innan själva begravningen, det är ett sätt att skapa kontroll över en svår situation.
Ledordet är personligt.
– Det finns inga rätt och fel och det handlar inte om vad jag tycker. Det kan exempelvis vara att förmedla historier som får alla att brista ut i skratt.
Får man skratta på en begravning?
– Absolut. Själv känner jag starkt att jag har nära mellan skratt och gråt. Vi får våga ge oss hän och bryta ihop – markera sorgen i våra liv för att bearbeta och komma vidare.
När hon ombeds ge exempel på vad personligt kan innebära i praktiken ler hon och väger sina ord, mån om att ingenting ska kunna härledas till specifika personer.
– Det kan vara att höja musiken under en favoritlåt, eller hur man klär sig. Svart är sorgens färg, en del vill ha ljus klädsel och det finns de som vill köra på prickigt – det är också att hedra.
Har du klätt dig i prickigt på en begravning?
– Ja.
Förutom begravningar håller hon i namngivningar. Principen, att det är en hyllning till livet, är densamma oavsett ceremoni.
– På namngivningar blir det barnvisor och vardagsberättelser om hur kaosigt livet kan vara – då är det mycket skratt och igenkänning.
Hon är inte främmande för att även förnya äktenskapslöften.
– Jag finns där för dem som önskar min hjälp vid en ceremoni. Det kan vara vid livets början, slut eller däremellan.
Eftersom vi pratar om existentiella frågor – vad tror du på?
– Att vi ska vara snälla mot varandra. Vi har en stund på jorden, då får vi samsas och hålla ihop. Livet är både fint och svårt. Men vi har fått en chans, det är fint.
Den dagen hon själv har tagit sitt sista andetag är det självklart att det ska vara en borgerlig begravning.
– Om det inte är för mycket regn och rusk så får människor gärna samlas i skogen, nära en sjö. Anhöriga får välja vad som känns bra men jag tycker mycket om Benny Anderssons "Tröstevisa" och "Lashia Ch´iopianga".
Stillheten i kapellet hinner lägga sig i några sekunder innan hon tar ton i Händels aria. Det visar sig att officianten har sjungit barbershop med kören Key Town Eskilstuna i 15 år. Följdfrågan – om hon sjunger på begravningar också – är given.
– Mmm, jo, om kunden frågar efter det, säger hon och skruvar lite på sig.
Det är ingenting du föreslår själv?
– Nej, precis. Men om de vill, gärna. Återigen, det handlar inte om mig.