Nyby Torshälla ridklubb har i grunden en välskött och god verksamhet, med stabil ekonomi, enligt ridskolechef Maria Ejnar. Men skenande kostnader, brist på spån och strö, och medlemstapp drabbar hela branschen hårt just nu.
För någon vecka sen hade de finbesök i stallet. Jakob Forssmed (KD), socialminister med ansvar för folkhälsa, idrott och civilsamhälle, mötte Ridsportförbundet för att bilda sig en uppfattning om hur branschen mår. Och valet av plats för mötet föll, på rekommendation av förbundet, på Nyby Torshälla ridklubb.
– Jättekul, det var otroligt hedrande att bli utvald som en välskött förening och få vara värd för mötet och representera hela ridskolevärlden. Vi såg till att ministern klarade ridborgarmärket innan han åkte, säger Maria Ejnar.
Välskött eller ej, Maria Ejnar konstaterar likt sina kollegor i landet att det är tufft att leda en ridskola i dag. Världsläget drabbar även hästbranschen, med varubrister som trissar upp priserna på sånt som hösilage, hö och spån, och därmed tvingar föreningarna att höja ridpriserna – vilket i andra änden leder till medlemstapp.
– Under torkan och missväxten 2018 rusade höpriserna i höjden, och de gick aldrig riktigt tillbaka igen. Och när alla kostnader nu skenar än värre gör våra det i alla steg; från gödning, till dieseln och oljan i bondens traktor, till halmen och höet och spånet. Till elen, inte minst.
En ridskola med närmare 400 medlemmar, 18 ridskolehästar, tiotalet privata uppstallningar och fullt schema måste ha ett upplyst ridhus fyllt av spån och ett stall med mat och liggunderlag. Samt betald personal som sköter hästarna och anläggningen.
– Och nu är det i alla fall 17 grader härinne, man kan ta av sig jackan och mössan en stund, säger ridskolechefen när hon visar in på kontoret.
– Vi jobbar budgetstyrt och försöker ligga steget före hela tiden, med ett finger i luften och en förberedelse för vad som kan hända. Men visst är det bekymmersamt. Också hästpriserna har blivit mycket högre. De hästar vi köper har nära nog blivit 100 procent dyrare på bara några år.
Nyby Torshälla ridklubb har ett långvarigt samarbete med en lokal lantbrukare, som förser stallet med hö, och även tar hand om gödslet. Det är Maria Ejnar och Pia Sjökvist tacksamma för.
2022 blev ett intensivt år, med en uppgång för ridsporten i stort. Och klubben märkte av ett jättestort intresse för att börja rida. Nu tvingas många familjer välja bland barnens fritidsintressen för att få ekonomin att gå ihop. Om mamma och barn har ridit tillsammans slutar kanske mamman nu, och de som ridit två gånger i veckan får gå ner till en.
– Vi gör alltför att hålla våra priser nere, men det här är en svår ekvation som drabbar många nu. Vi må ha jobbat till oss en stabil ekonomi under många år, men det här tuffa läget håller inte hur länge som helst.
Det kommunala aktivitetsbidraget hjälper, men rättvis fördelning mellan idrotterna? Inte enligt Maria Ejnar.
– Ska vi kanske använda situationen till att se närmare på hur rättvis fördelningen av kommunens pengar är? Vi har pratat jämlikhet i stallen i alla år, och så vansinnigt mycket har inte hänt sen jag var barn och var med i lokalradion och pratade om flickors och pojkars fritidsintressen. Hur mycket föreningar får skiljer sig mellan kommunerna, mellan idrotterna och även inom samma idrott. Vad beror orättvisan på? Jag tror på okunskap.
Bristen på kutterspån har under en tid blivit ett problem för hästsverige och för lantbrukare. Nyby Torshälla ridklubb kör med spånpellets i stället, vilket föreningen haft turen att kunna köpa in större volymer av. Hästskötare Pia Sjökvist bäddar i boxarna.
Anläggningen som ägs av kommunen behöver dessutom lira ihop med verksamheten, konstaterar ridskolechefen.
– Den behöver liksom befinna sig i 2023 den också, för såväl hästarnas och elevernas som för arbetsmiljöns skull. Men det krävs nog mer kunskap också kring vad som krävs av en ridskoleanläggning i kommunhuset, för det går för långsamt. Den var hyggligt modern när jag började här 2001, om jag säger så. Jag tror att jag dessutom behöver vara tydlig kring att vi må vara en ideell förening men att vi också har avlönad personal som kostar pengar. Det verkar inte alla inse.
Under pandemiåren hade verksamheten turen att kunna köra på i det närmaste normalt.
– Vår devis med "en hästlängds avstånd" gäller ju alltid. Ridlektioner och vistelse i stallet funkade. Det tror jag var väldigt viktigt för många unga. Under pandemin var plötsligt så mycket annorlunda i världen, men hit till stallet kunde barnen komma och här var allt i mångt och mycket precis som vanligt. Här fick man må bra bland de trygga hästarna. Och det räddade oss.
"Hästarna är stabila, de har ingen aning om att deras mat blivit väldigt mycket dyrare. Deras tillvaro är precis likadan som i går oavsett om världen skakas av en pandemi eller ett krig. De tröstar och lugnar. Hästarnas kraft är fantastisk", säger ridklubbschefen Maria Ejnar och konstaterar samtidigt att det kan bli nödvändigt att sälja av hästar om det tuffa ekonomiska läget inte lättar.
Och så är det ju fortfarande. Dessutom, säger Maria Ejnar, blir tillvaron roligare med ett lite positivt synsätt trots mörka orosmoln på himlen.
– Det hjälper nog en hel del att vi lyckas hålla huvudet kallt, tänka positivt och hitta möjligheter. Den devisen tar jag med mig även genom denna kris.