Det är första gången på länge Nina Kerola har gjort något så avskalat och färgfritt.
– Jag har jobbat sparsmakat, och nästan minimalistiskt. Jag gillar gråskalan som jag har använt och vill inte fastna i former och färger, berättar Nina.
Hon är född i finska Åbo men sedan länge bosatt i Sverige. På Ebelingmuseet i Torshälla ställer Nina ut grafik under titeln "Jag minns att jag minns - muistan muistan". Hon låter det vita ta plats och omge minnen av barndomens campingturer i skog och mark.
Björkar, svarta och till synes avklädda av vintern, återkommer i flera av bladen som hon ställer ut. I ett av verken vandrar de ut på golvet i utställningshallen.
– Naturen är viktig. Jag bor i Huddinge och ser hur Stockholm allt mer börjar ta över. Områden som har varit promenadstråk förvandlas till nybyggen. Allt det gröna får inte bli till asfalt och betong, säger Nina bekymmersamt.
Hon har även jobbat med fotopolymer på glas samt att smälta samman fotografier med varandra. Smått spöklika självporträtt placeras i bilder av ett övergivet hus som Nina hittade i Småland.
– Ägaren till huset visade sig bo i närheten och berättade att hans mamma var den sista som hade bott där. Sedan dess hade huset fått förfalla och var farligt att gå omkring i. Och jag som hade gått upp på vinden och tagit bilder, ler Nina.
På senare tid hittar hon mer och mer inspiration i Finland. Förut kändes det nästan lite som en plikt att åka och hälsa på släkten, men i dag har resorna blivit något som hon ser fram emot.
– En del av mig längtar tillbaka till Finland. Det handlar kanske om att jag har blivit äldre och mer nostalgisk, tror Nina.
I Jesper Blåders måleri är det människan, eller spår av människan, som är i fokus. De tavlor som han ställer ut på Ebelingmuseet har i de flesta fall den urbana miljön som gemensamt tema.
– Det som jag egentligen tycker är intressant är människan. Antingen att man faktiskt kan se människan i motivet, eller spår av att någon har varit där, berättar Jesper som även är konstpedagog på Örebro konsthall.
Ett annat inslag som han har i sina målningar är obehag. Han vill fånga känslan av något som skaver, och drar paralleller till filmmusik för att illustrera sin poäng.
– Det är som när du tittar på en vardaglig scen i en film där man samtidigt har lagt på musik som framhäver att det är något som inte stämmer. Jag vill att det ska kännas så när man tittar på mina tavlor - lite obehagligt, berättar Jesper.
I några av motiven gestaltas detta av ett mörklila inslag på himlen. En sorts olycksbådande närvaro som hänger över den avbildade miljön. På en annan målning ligger en svart, sfärisk och blobliknande tingest i förgrunden och oroar i ett villasamhälle.
– Bilden föreställer området där jag bor, men utan blobben, ler Jesper.
På de flesta av verken han ställer ut så syns inte människan, men det finns ett par undantag. Till exempel de två lätt förvridna flickorna som väntar på ett surt regn och verket "Hundgubben" som föreställer en man som ser ut att konversera med en spöklik gestalt.
– Mina barn fungerar som en kontrollinstans för mig. De kommer in i ateljén och säger vad de tycker om mina målningar, och just denna döpte de till "Hundgubben" för att de tyckte att den ena personen i bilden såg ut som en hund, berättar Jesper.