Hjärntröttheten gör det omöjligt för Sofia att ta hand om sonen Eliaz, 4, på egen hand.
– Det enda jag kommer ihåg är att jag skulle hem efter jobbet. Jag hade precis flyttat in i min lägenhet och min mamma var barnvakt. Hon fick ett samtal mitt i natten om att jag var på väg till Uppsala för att opereras, berättar Sofia Lundborg.
Vid övergångsstället på Torshällavägen hade Sofia blivit påkörd. Föraren, en 25-årig man, var på väg hem med sin nyårspizza.
I tingsrättsdomen kan man läsa att Sofias skador var livshotande och bestod av frakturer i skalle och skallbas, frakturer i ansiktet, nyckelbenet och bäckenet, frakturer i höger knä samt vänster underben, blödningar i hjärnan, större slitskador på mjälte och njure, blödningar i buken samt hudavskrapningar, blåmärken och sårskador i ansiktet och på kroppen. Hon låg i koma i tre månader.
I väntan på att delar av skallbenet skulle sättas tillbaka fick hon bära hjälm medan hon lärde sig gå igen.
Nära tre år efter olyckan är Sofia fortfarande sjukskriven. Hon har diagnostiserats med epilepsi, och får fortfarande huvudvärk vid ansträngning. På nätterna har hon hemtjänst, och på helgerna kommer mamman från Stockholm och hjälper till med barnen.
– Jag var helt frisk innan, men nu är jag så hjärntrött att jag inte kan ta hand om min fyraåring själv. Min åttaåriga dotter klarar jag av, men jag vet inte om jag någonsin kommer jobba igen, säger Sofia Lundborg.
25-åringen dömdes till vållande till kroppsskada och fick betala dagsböter om totalt 11 000. I maj samma år fick han ett strafföreläggande för fortkörning.
Trots en misstro till rättssystemet är Sofia Lundborg överhängande tacksam för den återhämtning hon trots allt tagit sig igenom.
– Jag lever i alla fall, så tänker jag. Jag har klarat mig förvånansvärt bra och skulle beskriva mig själv som en mirakelkvinna. Att jag har lärt mig gå igen är helt fantastiskt. Hjärntröttheten kommer antagligen sitta i hela livet, men jag har lärt mig att hantera det bättre. Jag lyssnar på min kropp och vilar när jag känner att den tränger sig på, berättar hon.
Vad gör Sofia om fem år?
– Jag hoppas att jag kommer vara så pass bra att jag kan ta hand om mina barn ensam, och att jag på sikt ska kunna plugga till sjuksköterska. Det är bara matten som saknas – och det är en utmaning. Men jag är envis som en åsna och kommer kämpa för mina barn tills jag stupar.