Det är en dryg vecka kvar till bemärkelsedagen när vi tittar in hos Leif och katten Ozzy i deras lägenhet i Torshälla.
Vår jubilar ser ut som vilken 70-åring som helst och spåren efter alla år då drogerna fyllde hans liv är som bortblåsta.
Åtminstone på ytan...
De första levnadsåren i Helsingfors var turbulenta då föräldrarna skilde sig tämligen omgående och Leif fick flytta hem till släktingar.
– Det måste ha varit tidigt för jag kommer inte ens ihåg mina föräldrar. I familjen jag kom till var det mycket alkohol och våld, säger Leif som bara gjorde sporadiska gästspel i skolan.
– Jag var väl någonstans kring åtta år när jag var full för första gången och trots att jag tyckte det var äckligt skulle spriten bli min följeslagare många år framåt, konstaterar han med ett snett leende.
Han stack till sjöss en tid innan det var dags för militärtjänst och efter muck gifte han sig och fick fyra barn i snabb takt.
– Äktenskapet tog slut när jag satt i fängelse, just den gången hade jag faktiskt inte gjort något. Jag var med fel gäng i en bil där det fanns vapen.
I slutet av 60-talet kom Leif till Sverige där han bland annat jobbade med skogsarbete och på industrier i olika städer.
– Jag flyttade till Eskilstuna 1973 då jag fick jobb på Bolinder Munktell och redan första sommaren kom jag med bland grabbarna i A-laget, säger Leif.
Därpå följde år av missbruk blandat med anstaltsvistelser, behandlingshem, psyken och fyllceller.
– Jag hade ingen som helst handbroms och kunde supa i månader i sträck. I perioder var jag totalt nedgången och mer död än levande. Samhället försökte hjälpa mig, men spriten höll mig i ett järngrepp.
– Jag har haft änglavakt många gånger ska du veta, utbrister Leif och berättar dråpliga historier om hur han oskadd krupit ur bilvrak efter att ha kört av vägen.
En natt somnade den duktigt berusade och sedan länge bostadslöse Leif på trappan till LP-stiftelsen på Tullgatan 6.
– De bar in mig på morgonen och samma kväll var det LP-möte. Den som höll i det undrade om det fanns någon i lokalen som ville ta emot Kristus. Jag hade inget att förlora och gick fram – sedan den dagen har jag inte druckit en droppe, säger Leif.
– Jag tog emot frälsningen, döpte mig och kom in i den kristna gemenskapen. Det blev en återfödelse och jag är en helt annan människa efter den dagen. Utan frälsningen hade jag garanterat varit död vid det här laget
Efter ett drygt år på Strandgårdens behandlingshem i Rönninge fick Leif jobb på snickeriet i Järbo där han även tog körkort.
– Jag jobbade på LP-stiftelsen fram till konkursen 1997 då vi startade Duvan i Eskilstuna och därefter arbetade jag på ett behandlingshem i Örebro fram till pension, redogör Leif som flyttade till Torshälla som nybakad pensionär.
– Jag har det bra här – egen lägenhet, en gammal bil och jag betalar mina räkningar. Förutom lite ryggont och problem med andningen är även hälsan med mig, jag skulle säga att jag är vid god vigör.
– Men frälsningen är en färskvara och brasan måste brinna hela tiden, den får inte svalna, säger Leif som menar att det finns hopp för alla.