Svenska tv-serien Springfloden, som visas i SVT just nu, har nått miljonpublik (drygt 1,3 miljoner personer såg senaste avsnittet). Det är ju inget annat än en tittarsuccé.
Trots det har jag hört en hel del gnäll om serien. Som att den är långtråkig och någon sorts lightversion av "Bron".
Det finns likheter. Som till exempel bilen som hjältinnan kör. I "Bron" har Saga Norén (Sofia Helin) en vintage Porsche. I "Springfloden" kör Olivia Rönning (Julia Ragnarsson) en cool gammal Ford Mustang.
"Bron" har förvisso kvaliteter som få svenska tv-serier har, mycket tack vare de danska inslagen och ett kaxigt manus med dramatik och oblyga cliffhangers. Särskilt gillade jag den senaste säsongen där den ibland grovt tillyxade karaktären Saga Norén fick samarbeta med den danske kriminalaren Henrik Sabroe som spelas av fenomenala Thure Lindhardt.
Springfloden har ett annat, långsammare tempo, en lättare färgskala och ett för deckargenren fräscht gäng svenska skådisar.
Kjell Bergqvist spelar inte över i rollen som förre kriminalpolisen, numera uteliggaren Tom Stilton och Cecilia Nilsson är en fantastisk rollprestation som mogen och eftertänksam polischef. Allra bäst gillar jag Görel Cronas obehagliga porträtt av den stenhårda Jackie Berglund, före detta prostituerad och boss inom eskortverksamhet som numera driver en inredningsbutik på Östermalm. Vartefter serien har rullat på har jag blivit lätt beroende. På söndag sänds sista avsnittet. Då hoppas jag få besked om att SVT tänker producera fler säsonger.