Min värld var bättre när ”Kanon och kalkon” fortfarande rullade i TV4-sportens långa söndagssändningar.
Om ni inte minns inslaget, som försvann i början på 2008, så paketerades veckans tre bästa idrottshändelser till ljudet av en kanon. Efter det fick vi tittare med stora ögon se på när reportrarna på brittiskt tabloidvis halade fram en gigantisk kniv och styckade ner det som varit mindre bra till en kalkons irriterande stämma.
Varje vecka längtade jag efter den där kalkonen.
Det var obekvämt, ibland elakt och hänsynslöst – men också välbehövligt.
Trots att sport till den största delen är underhållning är det inte alltid frid och fröjd. Och då ska inte allt presenteras som frid och fröjd heller.
Jag minns att jag då som liten favoriserade underhunden TV4 som slogs mot stora och starka SVT.
Det var inte bara kalkonen som stack ut. Det var dåraktiga frisyrer, trätofflor på fötterna om tränaren hade trätofflor, spelarpresentationer från toaletten om laget hade åkt på magsjuka och den typen av ibland pajiga, men också underhållande grepp.
Har du inte sett ”Sporten 20 år”? Ta en titt så förstår du vad jag menar (finns på Youtube).
Den gamle hockeytränaren Niklas Wikegård tyckte då att TV4 var en ”riktig jävla pisskanal” och jag kan förstå att spelare, ledare och andra typer av idrottsutövare inte alltid uppskattade kaxigheten.
Och det är klart att det ibland gick överstyr, vissa grejer som gjordes då går inte att göra i dag. Det är bra att det är så. Det är kanon att det går framåt.
Men trots vissa övertramp fångade den där jävla pisskanalen mitt intresse och jag började förstå vikten av att ställa kritiska frågor.
Att hylla är viktigt när det går bra, men man kan inte mysa hela tiden.
Kanske är det kalkonen som fått mig att hålla på med det jag håller på med i dag.