Det är onekligen spännande att besöka slott med en historia som är svår att överblicka. Tynneslö slott, som omnämns för första gången år 1282, har varit ett residens för biskoparna i Strängnäs stift och det har ägts av Gustav Vasa och Karl IX, bara för att nämna några kungligheter. Den sista som ska ha bott på slottet var en polsk grevinna på 1700-talet. Hon fick slottet som delbetalning på ett lån av Karl XIII, men hon sålde koppartaket och därmed började den ståtliga bygganden på Tynnelsö att förfalla.
– Det är ofta stora nycklar till sådana här slott, säger den förvaltningstekniker på Statens fastighetsverk när han vrider om nyckeln som är runt 30 centimeter lång i den stora porten.
Vi kliver in och förbi den trappa som går upp till slottets fem våningar. Vi kommer in i det första rummet och vägvisaren från Statens fastighetsverk pekar på ett hål i marken, en källare, och ber tidningens reporter vara uppmärksam på att slottet inte är i det bästa skick. Jag ska inte ramla ned i något skrymsle.
– Slottet har stått öppet under många år, det var lämnat vind för våg, så det är många inristningar av folk i rummen, tillägger vägvisaren innan han försvinner för att gå husesyn.
Det är mäktigt att bli lämnad ensam utan att veta vad som väntar. Jag går vidare, rakt fram, i ett rum som visar såren i väggarna, putsen har släppt och visar teglet. I sin förfallenhet är det slående vackert och en sådan kontrast till trätakets dekorativa element som ser nyrenoverat ut. Det går att utskilja en målad bård längst upp på väggarna.
– Jo, men det stämmer, taken renoverades på 1940- och 1950-talet, säger kulturarvsspecialisten Anders Bodin på Statens fastighetsverk.
Han har själv inte hunnit besöka Tynnelsö slott eftersom Statens fastighetsverk nyligen tog över förvaltningen från Riksantikvarieämbetet. Men han säger att slottet är unikt med sin historia, konstruktion och placering. Att bygga på höjden gjorde det lättare att försvara, både invändigt och utvändigt.
– Ur försvarshänsyn var det säkrare, fiender kunde huggas ned om de kom uppspringande i trappan. Från ön kunde de spana på fienden från långt håll, och skjuta med armborst och pilbågar, säger Anders Bodin.
Jag går vidare och in i ett rum som har ett valv och här i taket, personen måste ha stått på något, hittar jag den första inristningen från år 1900. Det är mörkt och inte ett spår av elegans finns. Kanske var detta ett kök. På andra sidan, det går knappt att se, finns en smal trappa upp till de övre våningarna. Mörkret tillåter inte att se om det går att gå i trappan.
Innan jag försvinner upp till de andra våningarna går jag in i ett pytterum, det ligger nära trapphuset. Här har folk klottrat i mängder. Många har med sirliga bokstäver tecknat sina namn i blyerts. Någon som hette Karl hade dock tagit med sig röd färg och tecknat sitt namn med stora bokstäver. Jag ser namnteckningar från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
Jag lämnar bottenvåningen och går upp. Ju högre upp i slottet desto mer praktfullt blir det. Salongen på den andra våningen bleknar i jämförelse med salongen på tredje våningen, som har en ännu större sandstensugn och ännu högre takhöjd. Det går bara att tänka sig vilka tillställningar kungar kan ha haft här med magnifik utsikt över Mälaren.
– Det var en allmän föreställning att ju högre upp desto finare skulle det vara, samtidigt som golvet kunde bestå av jord eller tegel. En kung kunde ha krås och broderier runt halsen, men grova stövlar på fötterna. Det har säkert en religiös anknytning, att ju närmare himlen desto finare, säger Anders Bodin.
Också på våning två och tre har besökare målat eller ristat in sina namn. I dörrkarmen till ett rum har någon med stadig hand skurit in initialer och årtalet 1893. Att detta rum inte är ett sovrum förstår jag, för det är för litet, men jag undrar var kungligheterna sov. Förutom salongerna finns tre–fyra större rum på våning två och tre. I ett av dessa avled Gustav Vasas maka, kanske i sin säng.
– De byggde som en kedja av rum och de följde ett likartat protokoll, berättar Anders Bodin om den rumsliga symmetrin.
Jag går uppåt i slottet och passerar ett rum som tycks ligga mellan två plan. Jag kommer nästan högst upp och står plötsligt under slottets takbjälkar. Härifrån finns en trappa ned till ett enstaka rum, det är som att det hänger mellan två våningar. Mellan takbjälkarna går också en trappa uppåt till den påbyggnad som gjordes på 1800-talet. Det är en slags glassalong med milsvid utsikt över Mälaren. Att slottet har stått öppet, även från ovan, vittnar mängden avföring från fåglar om. Också här har folk tecknat sina namn på väggarna.
Vad som kommer att hända med det länge övergivna slottet är inte helt klart. Statens fastighetsverk ska formulera ett vårdprogram, i vilket det historiska värdet ska fastställas.
– Vi har inget liknande objekt, man behöver inte vara forskare för att förstå att det har ett värde, så det är klart vi ska ta hand om det. Kanske kan det bli en byggnadshytta som på Mälsåkers slott, det vore fantastiskt, säger Anders Bodin.
Mer på webben
Se fler bilder från slottet på strengnastidning.se