Eva Hollstén-Marklund ger flera exempel på detaljer i journalanteckningarna som inte stämmer.
– Där står att hon inte kunde gå men hade glömt kryckorna hemma. Men det är bara ljug, hon använde inte kryckor. Att hon inte kunde gå berodde på såret efter kattbettet.
– Det står också att såret såg fint ut och inte var infekterat. Det är också ljug. Benet var alldeles blårött och svullet. Och när jag pratade med henne på söndagskvällen när hon skickats hem från sjukhuset för andra gången var hon jättedålig. Pratade osammanhängande och kunde knappt andas. Morgonen efter var hon död.
Utredningen är bara ett spel för galleriet, tycker Eva Hollstén-Marklund.
– De bara skyddar varandra. Man kan undra varför de över huvud taget lägger ner tid på att utreda, säger hon uppgivet.
Eva Hollstén-Marklund är också besviken på att sjukhuspersonalen inte hållit sina löften.
– Vi blev lovade att få träffa läkaren och få prata om det som hänt. Men det fick vi aldrig göra. De sa att läkaren mådde så dåligt, så att det inte skulle vara bra för honom.
– Det är så mycket konstigheter i det här. Jag kommer aldrig få mamma tillbaka, men det skulle ha känts bra om de erkände att de gjort fel.