Joe Bidens tal – ord för ord

Chefsdomare Roberts, vicepresident Harris, talman Pelosi, ledare Schumer, ledare McConnell, vicepresident Pence, mina ärade gäster, mina landsmän.

Detta är Amerikas dag. Detta är demokratins dag. En dag av historia och hopp, för förnyelse och lösningar i en tid av historisk prövning. Amerika har på nytt satts på prov och Amerika har mött utmaningen.

I dag firar vi inte segern för en kandidat, utan en seger för en sak, demokratins sak. Folket, folkets vilja har hörts och folkets vilja har beaktats.

Vi har på nytt lärt oss att demokratin är värdefull, demokratin är ömtålig. Och i denna stund, mina vänner, har demokratin segrat.

På denna heliga mark, där våld bara för några dagar sedan försökte skaka Kapitoliums grundvalar, samlas vi som en nation, under Gud, odelbar, för att genomföra detta fredliga maktskifte, som vi har gjort i mer än två århundraden.

Vi ser framåt på vårt unika amerikanska sätt, otåligt, djärvt, optimistiskt, och siktar på en nation som vi vet att vi kan vara och måste vara.

Jag tackar mina föregångare från båda partier för deras närvaro här i dag. Jag tackar dem från djupet av mitt hjärta. Och jag känner motståndskraften i vår författning, och styrkan, styrkan i vår nation – detsamma gör president Carter som jag talade med i går kväll och som inte kan vara med oss här i dag, men som vi hyllar för hans livsgärning.

Jag har just svurit den heliga ed som var och en av dessa patrioter har erlagt. Den ed som först svors av George Washington. Men den Amerikanska berättelsen är inte avhängig någon av oss, inte några av oss utan av oss alla. Av oss – folket som strävar efter en mer perfekt union.

Det är här en stor nation. Vi är ett bra folk. Och genom århundradenas stormar och vedermödor, genom krig och fred, har vi kommit så långt, men vi har fortfarande långt att gå.

Vi kommer att driva på, med fart och brådska, för vi har mycket att göra i denna vinter av faror och tydliga möjligheter. Mycket att reparera, mycket att återställa, mycket att läka. Mycket att bygga och mycket att vinna.

Få personer i vårt lands historia har satts på så svåra prov eller upplevt tiderna så utmanande och svåra som de tider vi nu genomlider. Ett århundradets virus som tyst plågar landet. Det har tagit lika många liv på ett år som Amerika förlorade i andra världskriget.

Miljoner jobb har gått förlorade. Hundratusentals företag har gått omkull, Ett rop på rasbetingad rättvisa efter runt 400 år berör oss. Drömmen om rättvisa för alla ska inte längre skjutas upp.

Ett nödrop om överlevnad kommer från själva planeten, en bön som inte kan vara mer desperat eller mer tydlig. Och nu en växande politisk extremism, vit makt-rörelse och inhemsk terrorism som vi måste stå upp mot och som vi kommer att besegra.

Att övervinna dessa utmaningar, att återställa själen och säkra framtiden för Amerika kräver så mycket mer än ord, Det kräver det mest svårfångade av allt i en demokrati: Enighet, enighet.

En annan januari, nyårsdagen 1863, undertecknade Abraham Lincoln Frigörelsedeklarationen. När han satte pennan till papperet sade presidenten, och jag citerar: "Om mitt namn skrivs in i historien ska det vara för denna deklaration, och hela min själ som jag lagt ner på den". Min hela själ ligger i den. I dag, denna januaridag, ligger hela min själ i detta. Att samla Amerika, att ena vårt folk, ena vår nation.

Och jag ber varje amerikan att förenas med mig för den saken.

Att enas för att bekämpa de fiender vi står inför: Ilska, avståndstagande och hat, extremism, laglöshet, våld, sjukdom, arbetslöshet och hopplöshet. Med enighet kan vi göra stordåd, viktiga saker. Vi kan rätta till felaktigheter. Vi kan få människor i arbete. Vi kan undervisa våra barn i trygga skolor. Vi kan besegra det dödliga viruset. Vi kan belöna arbete och återuppbygga medelklassen och säkra sjukvård för alla. Vi kan skapa rättvisa mellan etniska grupper och vi kan åter göra Amerika till ledande kraft för det goda i världen.

Jag vet att tal om enighet kan låta som fåniga fantasier i dessa dagar. Jag vet att de krafter som splittrar oss är djupa och verkliga. Men jag vet också att de inte är nya. Vår historia är en ständig kamp mellan det amerikanska idealet att vi alla skapades jämlika och den hårda, fula verklighet med rasism, nativism, rädsla, demonisering som länge har slitit oss isär.

Striden är ständigt återkommande och segern är aldrig given. Genom inbördeskriget, den stora depressionen, världskrig, 11 september-attackerna. Genom kamp, uppoffringar och motgångar så har våra bättre jag alltid segrat.

I var och en av dessa stunder har tillräckligt många av oss, tillräckligt många, samlats för att föra oss alla framåt. Och det kan vi göra nu. Historien, tro och förnuft kan visa vägen, en väg av enighet. Vi kan se varandra, inte som motståndare utan som grannar. Vi kan behandla varandra med värdighet och respekt.

Vi kan gå samman, sluta skrika och sänka temperaturen. För utan enighet finns inte fred, bara bitterhet och raseri. Inga framsteg, bara utmattande ursinne. Ingen nation, bara ett tillstånd av kaos. Detta är vår historiska stund av kris och utmaning, och samling är vägen framåt. Och vi måste möta det här ögonblicket som Amerikas förenta stater. Om vi gör det så garanterar jag att vi inte ska misslyckas. Vi har aldrig, aldrig någonsin misslyckats i Amerika när vi har agerat tillsammans.

Och i dag, vid den här tidpunkten, på den här platsen, låt oss börja om, alla av oss. Låt oss börja lyssna på varandra igen, höra, höra varandra, träffa varandra, visa respekt för varandra. Politik behöver inte vara en rasande eld som förbränner allt i dess väg.

Varje meningsskiljaktighet måste inte vara en orsak till fullskaligt krig. Och vi måste avvisa den kultur där fakta manipuleras och till och med tillverkas.

Mina landsmän, vi måste vara bättre än så här. Amerika måste vara bättre än så här. Och jag tror att Amerika är så mycket bättre än så här. Se er omkring. Här står vi i skuggan av Kapitolium som jag nämnde tidigare, uppförd under inbördeskriget när själva unionen stod på spel. Vi klarade det. Vi härdade ut. Här står vi och tittar ut över National Mall, där doktor King talade om sin dröm. Här står vi, där för 108 år sedan, vid en annan installation, tusentals demonstranter försökte hindra modiga kvinnor från att marschera för rösträtt. Och i dag noterar vi att den första kvinnan i historien svurits in till presidentämbetet, vicepresident Kamala Harris. Tala inte om för mig att saker inte kan förändras.

Här står vi mitt emot Potomac, mitt emot Arlingtonkyrkogården där hjältar som satsade sin hängivenhet vilar i evig frid. Här står vi bara dagar efter att en vild mobb trodde att de kunde stoppa demokratins arbete genom våld, att driva bort oss från denna heliga mark. Det skedde inte. Det kommer aldrig att ske. Inte i dag. Inte i morgon. Aldrig någonsin, aldrig någonsin!

Till alla som stödde vår kampanj, jag är ödmjuk inför den tilltro ni satt till oss. Till alla som inte stödde oss vill jag säga detta: Lyssna till mig medan vi går vidare. Bedöm mig och mitt hjärta. Om ni fortfarande inte håller med, så är det så. Det är demokrati. Det är Amerika. Rätten till fredlig avvikande mening inom republikens ramverk är kanske vår nations största styrka. Men, hör mig klart och tydligt, åsiktsskillnader måste inte leda till splittring.

Och jag lovar er, jag kommer att vara president för alla amerikaner. Alla Amerikaner.

Och jag lovar att jag kommer att kämpa lika hårt för dem som inte stödde mig som för dem som gjorde det.

För många århundraden sedan skrev sankt Augustinus, ett helgon inom min kyrka, att en människa definieras av föremålen för dess kärlek. Definierad av de vanliga föremålen för dess kärlek. Vilka är de vanliga företeelser som vi amerikaner älskar? Som definierar oss amerikaner? Jag tror att vi vet. Möjligheter. Säkerhet. Frihet. Värdighet. Respekt. Heder. Och ja, sanningen.

De senaste veckorna och månaderna har lärt oss en smärtsam läxa. Det finns sanning och det finns lögner. Lögner som förs fram för makt och vinnings skull. Och var och en av oss har en plikt och ett ansvar, som medborgare, som amerikaner, och i synnerhet som ledare vilka har lovat att följa konstitutionen och skydda vårt land, att försvara sanningen och besegra lögnerna.

Jag förstår att många av mina landsmän ser framtiden an med rädsla och bävan. Jag förstår att de oroar sig för sina jobb. Jag förstår att de, precis som min far, ligger i sängen, stirrar i taket och undrar: Kan jag behålla sjukförsäkringen? Kan jag betala amorteringen?

De tänker på sina familjer. På vad som ska komma. Jag lovar er, jag förstår det. Men svaret är inte att vända sig inåt, att hemfalla åt stridande fraktioner, att misstro dem som inte ser ut som du. Eller inte firar gudstjänst som du gör. Eller inte får sina nyheter från samma källor som du.

Vi måste stoppa detta fientliga krig som ställer röda mot blå. Stad mot land. Konservativa mot liberaler. Vi kan göra det om vi öppnar våra sinnen i stället för att förhärda våra hjärtan. Om vi visar lite tolerans och ödmjukhet. Och om vi är villiga att kliva i den andres skor, som min mamma brukade säga, att bara för ett ögonblick kliva i den andres skor. För det är så med livet. Det finns ingen manual för vad ödet ställer till med. En del dagar, behöver du en hjälpande hand, andra dagar kan du bli manad att sträcka ut en hand.

Det är så det måste vara. Det är det vi gör för varandra. Om om vi gör det, kommer vårt land att bli starkare, mer blomstrande, bättre förberett för framtiden, och vi kan fortfarande vara oense. Mina landsmän, vi kommer att behöva varandra inför det arbete som väntar. Vi behöver all vår kraft för att härda ut under denna mörka vinter.

Vi går in i det som kan vara virusets tuffaste och dödligaste skede. Vi måste sätta politiken åt sidan och till slut möta den här pandemin som en nation. En nation.

Och jag lovar er detta, som Bibeln säger, vi kan uthärda en natt men glädjen kommer på morgonen. Vi ska ta oss igenom det här tillsammans. Tillsammans.

Se här, mina vänner, alla mina kollegor i representanthuset och senaten, vi förstår att hela världen betraktar oss alla i dag. Så, här är mitt budskap till dem bortom våra gränser: Amerika har satts på prov och vi har kommit igenom stärkta. Vi kommer att reparera våra allianser och återigen engagera oss i världen.

Inte för att möta gårdagens utmaningar, utan dagens och morgondagens utmaningar. Och vi kommer att leda inte bara genom exempel på vår makt utan genom makten i vårt goda exempel.

Vi kommer att vara en stark och pålitlig partner för fred, framsteg och säkerhet. Ni vet alla att vi har gått igenom så mycket i det här landet. Och min första handling som president är att be er förena er med mig i en tyst bön för alla dem som vi har förlorat till följd av pandemin under det senaste året, dessa 400 000 amerikaner, mödrar, fäder, makar, hustrur, söner, döttrar, vänner, grannar och kollegor.

Vi hedrar dem genom att bli det folk och det land vi vet att vi kan och bör vara. Så jag ber er, låt oss be en tyst bön för dem som förlorat sina liv och för efterlevande och för vårt land.

Vänner, detta är en prövningens tid. Vi står inför en attack på vår demokrati och på sanningen. Ett härjade virus. Växande klyftor. Systematisk rasism. Klimatkris. Amerikas roll i världen. Var och en av dessa vore tillräckligt för att utmana oss på djupet. Men det faktum att vi ställs inför dem på en gång ställer nationen inför en av de allvarligaste plikterna hittills. Nu sätts vi på prov. Ska vi klara det? Det är tid för djärvhet, för det finns så mycket att göra.

Kommer vi att resa oss inför uppgiften? Kan vi bemästra denna sällsynta och svåra tid? Kommer vi att svara upp mot våra skyldigheter och föra vidare en ny och bättre värld till våra barn?

Jag tror att vi måste. Jag är säker på att du också gör det. Jag tror att vi kommer att göra det. Och när vi gör det kommer vi att skriva det nästa största kapitlet i USA:s historia. En berättelse som kan låta som en sång som betyder mycket för mig. Den kallas Amerikas nationalsång.

Och det finns en vers som sticker ut, åtminstone för mig. Den går så här: "Ett århundrades arbete och böner har fört oss till denna dagen, vad blir vårt arv, vad ska våra barn säga? Låt mig i mitt hjärta få veta när mina dagar är räknade. Amerika, Amerika, jag gav mitt bästa för dig".

Låt oss lägga vårt eget arbete och böner till den pågående berättelsen om vår stora nation. Om vi gör det, när våra dagar är räknade så kommer våra barn och barnbarn att säga om oss: "De gav sitt bästa, de gjorde sin plikt, de helade ett splittrat land".

Mina landsmän, jag avslutar där jag började, med den heliga eden inför Gud och alla er; Jag ger er mitt ord, Jag ska alltid stå vid er sida. Jag ska försvara konstitutionen. Jag ska försvara demokratin, jag ska försvara Amerika. Och jag ger allt, allt jag gör sker i er tjänst, inte med tanke på makt utan på möjligheter. Inte för personlig vinning utan det allmännas bästa.

Tillsammans ska vi skriva Amerikas berättelse om hopp, inte fruktan. Om enighet, inte splittring. Om ljus inte mörker. En berättelse om anständighet och värdighet, kärlek och läkning, storhet och godhet. Låt det bli berättelsen som leder oss. Berättelsen som inspirerar oss och säger till kommande tider att vi svarade på utmaningarna. Vi mötte ögonblicket. Demokrati och hopp, sanning och rättvisa dog inte under vår post, utan frodades. Att Amerika säkrade frihet här hemma och än en gång stod som fyrbåk för världen. Det är vad vi är skyldiga våra föregångare, varandra och kommande generationer.

Så med beslutsamhet tar vi itu med vår tids uppgifter, drivna av tro, drivna av övertygelse och hängivna varandra och landet vi älskar av hela vårt hjärta.

Må Gud välsigne Amerika och må Gud bevara våra soldater. Tack, Amerika.

Översättning: Britt-Marie Seibold/TT