Astrid Fadnes lÄter fingertopparna löpa lÀngs med revorna i pappret.
"Stop the war in Ukraine" stĂ„r det pĂ„ postern som kulturkollektivet Pikene pĂ„ broen har satt upp utanför sin utstĂ€llningslokal, och som nĂ„gon nu har försökt slita ner. Ănnu en gĂ„ng.
ââFörst hade vi hĂ€ftat fast den, men dĂ„ rev nĂ„gon ner den. SĂ„ vi hĂ€ftade fast den igen, och den revs ner igen. Tredje gĂ„ngen det hĂ€nde sĂ„ limmade vi fast den. DĂ„ ritade nĂ„gon ett Z pĂ„ den, berĂ€ttar hennes kollega Evgeny Goman.
Dags att klistra upp Ànnu en.
I SÞr-Varanger, en kommun i nordligaste Norge med knappt 10 000 invÄnare, förÀndrades mycket nÀr Ryssland invaderade Ukraina. Huvudorten Kirkenes ligger en kvarts bilfÀrd frÄn ryska grÀnsen, och mÄnga gatuskyltar stÄr skrivna sÄvÀl pÄ ryska som pÄ norska.
Tidigare kunde boende i omrÄdet ansöka om ett sÄ kallat "grenseboerbevis" och med ett sÄdant i fickan fÄ röra sig fritt över grÀnsen. Fotbolls- och ishockeylag spelade turneringar pÄ bÄda sidor. GrÀnshandeln rÀknades i hundratals miljoner norska kronor, tÀta band knöts mellan sÄvÀl nÀringsliv som mÀnniskor.
"MÄnga Àr Àngsliga"
ââAlla har en rysk klasskamrat, kollega eller granne. VĂ„r organist Ă€r rysk, sĂ€ger Ăystein Solberg Mathisen.
Han Àr klÀdd i en stickad lusekofta, ett par hörlurar runt halsen tÀcker prÀstkragen. I sin yrkesroll trÀffar han mÄnga i samhÀllet och konstaterar att livet rullar pÄ som vanligt, men att kriget finns dÀr som en skugga över allt.
ââMĂ„nga Ă€r Ă€ngsliga och funderar pĂ„ om vi Ă€r trygga hĂ€r. De allra, allra flesta skulle svara ja pĂ„ det, men det finns helt sĂ€kert nĂ„gra som Ă€r rĂ€dda, sĂ€ger han.
ââDessutom bor det flera hundra ryssar hĂ€r, som mĂ„nga Ă€r bekymrade för sina familjer. De flesta Ă€r starkt emot kriget, men en del ser bara pĂ„ rysk tv och fĂ„r all sin input dĂ€rifrĂ„n. SĂ„ det rĂ„der delade meningar i samhĂ€llet, man har blivit lite försiktig med vem man snackar med om vad.
I ett hörn av kyrkorummet stĂ„r spiran frĂ„n den gamla kyrkan uppstĂ€lld, det enda som rĂ€ddades ur de rykande ruinerna efter andra vĂ€rldskriget. Den nya kyrkan stod klar 1959 och Ă€r dĂ€rmed inte sĂ€rskilt gammal, konstaterar Ăystein Solberg Mathisen. Men Ă„ andra sidan:
ââInget Ă€r gammalt i Kirkenes.
Jagades undan av Röda armén
Staden var en av dem som bombades mest under kriget. Bara 13 hus stod kvar nÀr de tyska ockupanterna jagades undan frÄn Kirkenes i oktober 1944 av grannarna i den sovjetiska Röda armén.
Kanske har synen pÄ ryssarna som hjÀltar i nÄgon mÄn levt kvar i omrÄdet. Mycket Àndrades förstÄs 2014 nÀr Ryssland annekterade Krim, ÀndÄ upprepas samma mening av flera olika personer som TT möter:
ââJag trodde aldrig att Ryssland skulle angripa Ukraina.
Rune Gjertin Rafaelsen har Àgnat 40 Är av sitt liv Ät samarbete mellan Norge och Ryssland, bland annat som tidigare kommunstyrelsens ordförande (Ap) och som chef för samarbetsorganisationen Barentssekretariatet.
ââKirkenes Ă€r den geopolitiska destinationen i Norge. Det Ă€r hĂ€r vi möter en komplicerad granne, Ryssland som utmanar Europa med sitt brutala angrepp pĂ„ Ukraina. Man mĂ€rker det inte i Oslo eller Stockholm, det Ă€r hĂ€r det mĂ€rks, sĂ€ger han.
"SkÀndat minnesmÀrket"
Det Àr bara ett par minusgrader, ovanligt varmt för slutet av november, och snön ligger som ett tunt lager florsocker pÄ hustak och grÀsmattor. Men bitande kalla vindar frÄn Barents hav blÄser vid det som i folkmun kallas "russermonumentet".
Rune Gjertin Rafaelsen blickar bekymrat mot statyn som förestÀller en sovjetisk soldat. Ett minne av Röda arméns bedrift. HÀr har han stÄtt otaliga gÄnger och hÄllit tal inför ministrar, ambassadörer och kungligheter. Nu krÀvs det övertalning för att han ska stÀlla upp pÄ bild bredvid statyn.
ââRyska invasionen av Ukraina har skĂ€ndat minnesmĂ€rket.
Han Àr djupt kritisk till Rysslands agerande, men vill ÀndÄ inte ge upp hoppet helt.
ââVi fĂ„r ju hoppas att Ryssland nĂ„gon gĂ„ng fĂ„r en demokratisk styrning, och dĂ„ mĂ„ste vi pĂ„ nytt bli vĂ€nner. Vi kan inte ha en syn pĂ„ Ryssland som helt förlorat, vi mĂ„ste tro att det kan bli normalt igen, sĂ€ger han.
SvÄrt med kultursamarbete
Kulturkollektivet Pikene pÄ broen, dÀr Astrid Fadnes och Evgeny Goman arbetar, samarbetade tidigare med kulturskapare och konstprojekt Àven pÄ den ryska sidan. I dag Àr det nÀstan omöjligt.
Att ansöka om visum för ryska konstnÀrer som ska besöka Kirkenes kan ta mÄnader, och sanktionerna gör det svÄrt att betala dem. Dessutom krÀvs stora sÀkerhetsÄtgÀrder.
ââKonstnĂ€rerna riskerar mycket bara genom att samarbeta med oss, eftersom vi verkar i ett land som finns pĂ„ Rysslands lista över ovĂ€nskapliga lĂ€nder, sĂ€ger Astrid Fadnes.
ââMen vi hĂ„ller fast vid övertygelsen om att det fortfarande Ă€r viktigt, kanske nu mer Ă€n nĂ„gonsin, att lyfta de oberoende och demokratiska röster som finns i Ryssland.
Evgeny Goman, som sjÀlv kommer frÄn Murmansk och flyttade till Kirkenes en mÄnad innan krigets utbrott, sÀger att den nordnorska staden Àr unik.
Han lyfter deras antikrigsaffischer som exempel, och det stÀndigt pÄgÄende nedrivandet och uppsÀttandet.
ââI flera mĂ„nader nu har vi kommunicerat med folk sĂ„ hĂ€r. Men det Ă€r ett fredligt samtal. Vi slĂ„ss inte, vi sĂ€tter inte upp kameror för att se vem som river ner dem. Det finns mĂ„nga olika Ă„sikter hĂ€r, men alla samexisterar.