– Det där var inte bra, säger Anna Vesper allvarligt och tittar skeptiskt på mina kläder när vi hälsar på varandra.
– Gröna textilier på sjön betyder otur, konstaterar hon med en lätt suck.
Anna Vesper är 17:e generationens yrkesfiskare på ön Valen i Hjälmaren och vi möts i hamnen vid Räfsvik på Storhjälmarens norra strand. Morgonen är kall och det frostiga gräset frasar under de varmfodrade stövlarna när vi går till bryggan och den väntande taxibåten som ska ta oss ut till ön Valen.
– Aj då, säger kapten Björn Eriksson, som sitter vid rodret på taxibåten, då jag kliver ombord.
– Gröna kläder är inte bra, säger han innan vi hunnit hälsa på varandra.
Jag har hört det, svarar jag. Varför är det så?
– Det finns mycket skrock på sjön, som att man inte ska vissla till exempel, det betyder också otur. Jag tror det kommer från det militära för många år sedan, när folk från armén i sina gröna uniformer var ute på sjön med marinen, svarar han.
På den drygt tolv meter långa stålbåten Valingen sitter två skolungdomar, de har just fått skjuts från hemmet på Valen och sitter kvar inne i värmen och väntar på skolbussen som ska lotsa dem vidare.
Barnen kliver av när bussen kommer och Björn kastar loss.
I hamnen ligger det fullt av stora isflak kvar, men annars är det öppet vatten. Dieselmotorn mullrar tryggt och den gula morgonsolen i öster värmer genom fönstren i styrhytten.
Björn är Annas pappa och de är båda uppvuxna på Valen. Att Anna skulle bli fiskare var långt ifrån självklart, trotts att hon är van att jobba hårt sedan skoltiden. Efter naturtekniskt gymnasium har hon jobbat med allt möjligt.
– Jag ville nog bli ekonom från början eftersom jag gillar siffror, men jag har alltid varit praktisk och tycker om att skruva med saker också. Jag plockade bland annat isär och ihop moppemotorn, när jag var i den åldern.
Att få yrkesfiskarlicens var inte heller så lätt eller självklart.
– Jag fyllde i ansökan fyra gånger, men skickade aldrig in den, säger hon. Till slut tog hon mod till sig och skickade in blanketterna, det blev en lång process med flera överklaganden.
2011 fick hon sin yrkesfiskarlicens och startade verksamheten med ärvda och lagade nät.
Efter cirka tio minuter på sjön lägger taxibåten till vid en frostig brygga på Valen. Det faluröda huset där Anna växte upp ligger ett tiotal meter in på ön bakom båthuset och bryggan. Sumpviken heter platsen. Här ligger flera båtar i vattnet och uppe på land. Det finns fiskenät, sumpar och en massa andra prylar. Man ser att det är en levande fiskehamn och bakom båthuset står en svävare parkerad efter den senaste färden över svaga isar.
Anna och Björn hoppar i överlevnadsdräkter och kliver ner i var sin liten plastbåt. Jag följer med Anna och vi drar i väg västerut. De ska vittja näten för första gången den här säsongen och det finns en viss förhoppning i luften. Anna ska dessutom lägga i 300 meter nät till i dag, då kommer hon fiska med totalt 1 800 meter nät.
I går var vädret riktigt grisigt, med regn och blåst, men nu skiner solen. Vinden och vågorna är milda.
Anna pekar på två liknande småbåtar som vi passerar på långt avstånd, de är också ute och fiskar.
– Där är min kusin och farbror.
Över båten sjunger en lärka glatt och spär på vårkänslan, trots att det bara är den 11 mars. Förra året sjösattes båtarna den 25 april, så i år är det betydligt tidigare. Yrkesfiskarens vardag på Hjälmaren kan delas in i tre stora säsonger. Den ena är fiske med nät från båt i öppet vatten (som nu). Den andra är ett intensivt kräftfiske från juli till september med 12-16 timmars arbetsdag sju dagar i veckan och slutligen isfisket.
– Jag saknar isfisket, det blev en kort säsong i år. Annars är det så skönt att jobba på isen, när solen värmer och det är stilla och skönt.
Anna styr den lilla utombordaren med solen i ryggen och fixerar blicken långt bort över sjön. Hon kastar några snabba blickar på GPS:en och eko-lodet, här är det elva meter djupt. Båtens för slår i vågorna och tvågradigt vatten stänker över oss.
– Jag vill lägga mina nät där jag själv tror att fisken finns, då känns det bättre när man får bra med fångst och man får skylla sig själv om den uteblir, säger hon.
Björn syns längre bort på sjön och ibland kastar hon ett öga mot pappas båt. De håller lite koll på varandra. Dels för säkerheten, men det har också blivit en liten intern tävling om vem som är snabbast och får mest fisk.
Anna stänger av fyrtaktaren och båten guppar med ett kluckande i en annars tyst och stilla miljö.
Vinden driver båten medan Anna lägger ut sina nät. De är lagade och bitvis ganska trasiga. Det bästa är om det blåser sex-sju meter i sekunden, då driver båten i ett lagom tempo. I slutet, efter 300 meter kastar hon i ett ankare och en flagga med texten U8 på, det är Annas registreringsnummer. Hon startar motorn och svänger snabbt upp mot sitt första nät för den här säsongen. Förväntningarna är stora.
Efter en kort stund visar det sig att hon valt rätt plats. Gös efter gös hamnar i fiskelådan i båten. Anna vänder upp ansiktet mot den blå himlen och tar ett djupt andetag.
– Jag har hittat rätt, säger hon och syftar inte bara på platsen hon lagt näten på, utan på yrket och hela livet.
– Det känns helt rätt, som att hitta hem på något sätt. Förut när jag bodde och jobbade i stan, då levde jag inte. Det här är att leva, säger hon och ögonen glittrar i solen.
Efter ett par timmars arbete kommer Björn åkandes mot oss.
– Det är elvakaffe, säger han och slår upp en kopp svart kaffe ur termosen.
De pratar om fångsten de fått och om var de tror fisken går. Björn är också nöjd med dagen hittills. Smörgåsen och kaffet ger ny energi och snart kör han i väg till de sista näten på den nästan blanka sjön.
Men det är inte alltid som vädret är så här fint.
– Jag har varit med när det snöat på tvären här ute och en gång fastnade en lina i propellern när jag var helt ensam, berättar Anna.
– Då var jag extra försiktig och tänkte mig noga för när jag trasslade bort linan i den höga sjön som rådde. En gång kom det tjock dimma, samtidigt som vinden vände. Jag hade ingen GPS att navigera med, men så plötsligt när jag var färdig med mina nät så skingrade sig dimman och jag kunde styra hem.
Taxibåten går åter 16.10 från Valen och då ska de ha hunnit väga, sortera och paketera 270 kilo fisk i isfyllda frigolitlådor. Det mesta av den miljöcertifierade gösen exporteras till kontinenten och priserna bestäms av olika fiskauktioner. De levererar fisken två gånger i veckan.
I år ska Anna försöka jobba ihop pengar så att hon kan köpa nya nät och kanske bjuda hela familjen till Kolmården en helg.
Det blev en bra dag och en bra start på öppen sjöfisket. Det kanske inte gjorde så mycket att jag hade gröna kläder på mig.