Fredag och filmkväll. Du ser – men reflekterar du över vad du hör?
– Mitt jobb är att förstärka och förädla berättelsen. Inte ta över den, säger Patrik Strömdahl, som samlat in ljud i över 30 år.
– Min fru kunde bli galen på mig förr när jag släpade med inspelningsmaskin och jättemikrofoner överallt för att fånga miljöljud.
Hur går insamlandet till? Patrik skrattar, ty ibland blir metoderna udda. Andra gånger gäller det att haka på i stunden.
– När jag behövde dova, metalliska dunsar fick pappa fick följa med till ett varv och dunka en rörtång i fartygsskroven. Vid en hård storm i början på 80-talet spelade jag in spöklika tjutanden och vinanden, som jag har konstant nytta av.
Oftast jobbar han med film som kan kräva månader i studion. Men det kan också handla om liveljud i en kyrka eller på festival. Eller till en teaterscen eller ett torgmöte.
En av hans favoritlokaler är Ytterjärna kulturhus, efter ett gig med bluesbandet Bluehouse där han spelar bas.
– Det var mäktigt. Ljudet lät stort och fylligt, utan att vara högt. Magiskt!
Annat är det med Trosa kyrka, vars akustik är en svår utmaning.
– Nu har jag lärt mig. Men det blir lätt ett lite tjockt, aggressivt ljud, som gör att publiken får spader om det blir för högt.
I nämnda kyrka har han mött ljudteknikerns fasa. Strömmen gick – mitt i en konsert.
– Det blev helt tyst, och varenda inställning i mixerbordet försvann. Då var infarkten nära – men vi redde ut det, säger Patrik Strömdahl, som småryser vid tanken på knaster med fler missljud som kan förvandla den bästa teknik till "helvetet självt".
Den mänskliga kommunikationen kan också bli ett hinder. Till exempel med en artist eller regissör.
– För mig gäller "allt för konsten". Att göra det bästa tillsammans. Men en del är knöliga att jobba med. Har svårt att släppa kontrollen. Då får man göra sitt bästa för att få dem att tagga ner. Vara diplomatisk och professionell.
Vad ger dig flow?
– Bra filmfoto, rikt bildspråk! Det triggar mig, sätter i gång det intuitiva, manar till bra ljuddesign!
Du tillhör filmvärldens doldisar. Får du någonsin beröm?
– Inte så ofta. Folk vet ofta inte hur mycket jobb det är att skapa en ljudbild som känns naturlig. Däremot märks det när något låter fel. Till exempel übersentimental musik till en sorglig scen. Eller ett knytnävsslag som låter för mycket vid träff. Det kan störa filmupplevelsen.
Men erkännanden har han fått. Var en av tre som fick en Guldbagge för filmen "Låt den rätte komma in". Varit nominerad för en annan bagge, och även för en "Jussi", baggens finska motsvarighet.
– Nyligen gjorde två amerikanska recensenter mig glad. De var pålästa, kunniga och såg verkligen min ljuddesign i filmen "Yarden", som har biopremiär 11 mars, berättar Patrik Strömdahl, där viss stolthet anas trots alla år av professionellt skapande.
"Yarden", som hade premiär vid Göteborgs filmfestival och har visats i Berlin, är gjord efter en berättelse av Kristian Lundberg. Den utspelar sig i en tung hamnmiljö med suggestiva, mörka, metalliska ljud. Här får Patrik använda hela sin rika föreställningsvärld, som är den kreativa ljuddesignerns signum.
– Det blev mäktiga bilder när vi filmade, men ljuden på plats var hopplöst tråkiga. Så nu har jag byggt upp en hel miljö av hamnljud i min studio, och det känns som att jag gjort något bra!