Annika Östbergs öde var under många år en följetong i svenska medier. Från att hon dömdes till fängelse 1983 för två mord till att hon 28 år senare fick återvända till Sverige i april 2009 och avtjäna sina sista år i fängelse. I dag är hon i praktiken fri.
– Jag är fri i dag men jag tror inte att det går att bli det helt. Det går inte att tänka i efterhand och styra det som hände i går. Samtidigt tror jag att det går att komma till ro och det håller jag på att göra nu, säger Annika Östberg.
Hon sitter med en rykande tekopp i handen medan hon väntar på att få gå in och föreläsa i Ekbackskyrkan.
– Jag känner mig alltid väldigt spänd innan, samtidigt som jag verkligen uppskattar att få föreläsa.
Det är snart 30 år sedan hon dömdes till fängelse för mord på en restaurangägare och en polis i USA. Hennes liv har tagit många vändningar som hon berättade om under föreläsningen i Vingåker. Utanförskapet som hon kände redan som liten har påverkat henne mycket.
– Jag kände mig utanför när jag flyttade till Amerika med min mamma som 10-åring, jag pratade inte och såg inte ut som alla andra. Det har präglat mitt liv mycket.
Hon berättar för publiken hur hon var en vanlig svensk tjej som tog mycket eget ansvar.
– Jag var den där självständiga tjejen med en nyckelknippa runt halsen som inte gjorde mycket väsen av mig. Jag hjälpte mamma tidigt hemma och kunde ta eget ansvar.
Hennes utanförskap gjorde att droger kom in i bilden väldigt tidigt och att hon då kom i kontakt med kriminella män och prostitution. Åren i fängelset i Kalifornien var både plågsamma men är trots det betydelsefulla för Annika Östberg.
– Jag kom i kontakt med människor som alltid kommer betyda mycket för mig. Jag skriver till tjejerna i fängelset fortfarande om vad som händer i samhället som de inte kan uppleva själva.
Hon berättar att stora delar av hennes liv har handlat om att överleva.
– Jag försöker hela tiden acceptera makten utanför mig själv. Jag följer 12-stegsprincipen, det gör att jag lever i dag.
När hon inte föreläser ägnar hon mycket tid till hemmet.
– Jag har under en stor del av mitt liv inte haft ett riktigt hem, men för ett tag sedan köpte jag ett hus. Mycket tid går åt till det och till att vara ute i skogen iklädd gummistövlar med min hund. Den platsen gör att jag känner mig hemma.