När kök, badrum och deras sovrum är klara flyttar Martin Petersson och Linda Holgersson in i huset. Sedan fortsätter arbetet med övervåningen.
Det var den 28 december 2018 – och två år senare drog projektet igång. I år planerar Martin Peterson och sambon Linda Holgersson att flytta in i sitt nya hem precis där.
När man svänger av grusvägen möts man av vad som ser ut som en ladugårdsvägg intill åkern. Den stora fasaden, silverskimrande av järnvitriol, är solid så när som på en dörr. Hade ytan varit målad i faluröd slamfärg hade man med all sannolikhet förväntat sig att kliva rakt in i en hödoftande hall.
Istället är det som att stiga in i en varm glänta. Här omsluts man av sten, trä och solljus. Man ser nämligen rakt igenom den öppna planlösningen och ut igen via fönster som sträcker sig från golv till tak. På andra sidan breder åkern ut sig.
Huset är rustikt, modernt och ekonomiskt. Martin har stor erfarenhet av att bygga hus, arbeta med byggnadsvård, svetsa och konstruera. Projektet är hans sätt att få utlopp för sin kreativitet och en möjlighet att testa egna idéer.
– Mitt mål var att bygga billigt utan att det ska kännas så billigt. Mycket är begagnat eller egentillverkat, säger han.
Trappen kommer få tunna steg i furu, vilket är det vanligaste materialet på trappor i gamla hus. "Det blir en modern trapp i rustikt material."
Han har exempelvis tagit reda på grannarnas omkullblåsta träd och sågat det till virke i rätt dimension.
– Jag köpte en 25-kilossäck järnvitriol och gjorde ett bad där jag doppade brädorna, säger han och fortsätter:
– Att måla en villa kostar lätt 20 000 – men det här kostade 300 kronor. Dessutom tog det bara två och en halv timme att doppa allt material, vilket kan jämföras med att måla som tar flera dagar.
En sak som Martin Petersson ifrågasätter – och nu testar – är normen om att man måste använda rostfri spik, som är ett dyrare alternativ, till hus med järnvitriol. "Om det blir rostfläckar så försvinner det med tiden, och om det blir fläckar så får man väl tvätta bort det?" säger han.
När det gäller de stora fönstren har han byggt egna karmar i väggen och köpt glas separat.
– Nu har jag glas för 37 000 här i huset. Man brukar få räkna med 150 000 på en nybyggd villa.
Fasaden pryds dessutom av iögonfallande detaljer i rostpatinerad cortenplåt.
– Det blev billigare än att köpa alla detaljerna var för sig i tunnplåt. Genom att själv knäcka plåtarna och svetsa ihop det själv på taket fick jag fotplåt, hängränna och snörasskydd i ett.
Den gamla snickarbänken blir köksö. "Den här högg jag i när jag var liten, så det är många märken här som jag ångrar i dag", säger Martin och skrattar. Hällen ska sänkas ner i bordsskivan, en fläktkåpa ska placeras över och snart ska vattenkranen monteras vid diskhon.
För honom är köket husets ögonsten. Han längtar efter att laga mat på snickarbänken som har förvandlats till köksö med integrerad stekhäll, grill och diskho. En gammaldags hylla har monterats in i väggen och ugnspelaren vilar på en egensvetsad ställning i stål.
Men samtidigt är det en återkommande tanke som gnager i honom: det blir lite för fint.
– Nu kan jag liksom inte begränsa mig. Det är svårt att sluta med det här grova, egenbyggda som jag har gjort och gå över till standardlösningar. Det är kanske ett misstag jag har gjort, för det är så otroligt mycket jobb med allt, konstaterar Martin.
Här hänger Martin på den egentillverkade dörren på skrubben under trappan.
En lyxig vardag har nämligen aldrig varit projektets drivkraft. Istället har Martin sett det som en chans att just få testa sina egna idéer och tankar från alla de byggen han har arbetat på, men där kostnaden för lejda hantverkare har gjort att uppdragsgivare inte kunnat nappa på förslag om extra finesser. På sitt eget hus betalar han främst i tid – mycket tid. Men undantag för lite VVS och blåsisolering av det höga taket har han gjort allt själv.
– Så här behöver man inte ha det. Det blir på tok för bra. Jag har inte behov av att ha det så här fint – utan av att få skapa, det är det som är grejen.